I sin replik på SVT Opinion på mitt inlägg om bristande mångfald i SVT-programmet 'Runda bordet' överraskar Tinni Ernsjöö Rappe och Stina Mansfeld med en häpnadsväckande fördomsfull och anti-intellektuell kullerbytta.
Det sägs inte rakt ut men det mer än antyds att det önskade samtalet skulle haverera om urvalet av deltagare hade gjorts med variation och mångfald som rättesnöre.
”I stället för att ställa polariserade åsikter mot varandra med någon slags idé om att vi efter sedvanlig mediedramaturgi ska kora en vinnare och en förlorare, låter vi personer samtala… en ny typ av offentligt samtal vars syfte inte är att vinna poänger, smutskasta eller besegra en motståndare.”
Detta är ju exakt det som jag eftersträvar och föreslog i min första text.
Min kritik gällde att samtalet i det aktuella programmet saknade allsidighet och därför blev mindre intressant, förutom att det bryter mot det grundläggande kravet på opartiskhet.
Programmakarnas svar kan sägas avslöja två saker:
1) De tror att det måste bli smutskastning och förlorade nyanser om människor med olika ideologi och perspektiv möts och samtalar i en tv-studio.
2) Ledare för kyrkor och religiösa samfund bedöms ha väldigt mycket gemensamt, oavsett vilken religion det gäller, eftersom syftet med programmet ska ha varit att belysa religion ”inifrån”.
För det första: det är rätt fördomsfullt att utgå från att Maynard Gerber skulle lika mycket företräda en fanatisk bosättare på Västbanken som en liberal jude i New York, att Awad Olwan lika väl företräder en from muslim i Akalla som en IS-terrorist i Irak eller att Antje Jackelén skulle vara lika representativ för en jämställdhetsivrande präst i en svensk församling som för de gayhatande kristna prästerna i Uganda.
Judendom, islam och kristendom är oändligt mycket mer mångfacetterade än vad redaktionen för 'Runda bordet' tycks tro.
Och för det andra: om dessa religiösa företrädare anses ingå i ett ”vi” som är inbjudna för att ”titta” på religion ”inifrån” – vilka är då alla andra som inte bjuds in? Ja av allt att döma blir dessa ett ”dom” – de andra, eller hur?
Jag får dessutom en känsla av att redaktionen i efterhand försöker omformulera programmets syfte, för att det ska framstå i mindre dubiös dager.
Att samtalet om religion skulle fokusera kring ”makt”, som de skriver i sin replik, reflekteras inte i programmet. Och i underrubriken som SVT själv har satt formuleras huvudfrågan så här: Vilken roll spelar religionen i Sverige och världen idag?
Inte ett ord om makt finns med i presentationen.
Att utgå från att livsåskådningar inte kan kommunicera med varandra är en mycket märklig startpunkt.
Som ledare för Sveriges största sekulärhumanistiska organisation har jag god erfarenhet av att samarbeta med både präster, rabbiner och imamer.
Jag har aldrig föreslagit att man i programmet skulle diskutera ”för eller emot religion”.
Min poäng är att religioner är en delmängd av det som vi kallar livsåskådningar, och man valde att exkludera sekulära livsåskådningar som en majoritet av svenska folket har; i världen som helhet uppgår denna grupp till cirka 700 miljoner människor.
Jag tror att företrädare för livsåskådningar (alltså även de religiösa) kan lära sig något av att lyssna på andra.
Och eftersom religioner är en delmängd av livsåskådningarna i världen går det inte att tala om att ”se inifrån” på dessa frågor. Det blir lika mycket (eller lika lite) ”inifrån” om också en sekulär livsåskådning hade varit företrädd.
Den stora faran i vårt samhälle är ju de människor som inte alls reflekterar kring existentiella frågor.
De hamnar i ett vakuum utan någon som helst etisk reflektion. Och detta har kristna, muslimer, judar, hinduer och buddhister gemensamt ett ansvar för att motverka. Och naturligtvis vi som företräder andra livsåskådningar också.
Sammantaget blir min känsla denna av att ha närläst repliken från Svt:s programmakare:
– Det var banne mig det mest fördomsfulla jag läst sen jag konfirmerades!