Sverige har nu varit medlem i EU i 20 år. På 20 år borde kunskapen om medlemskapet och konsekvenserna av att ha ytterligare en lagstiftande nivå ha satt sig.
Att EU-nivån påverkar svensk politik är väl etablerat. Omkring 30 procent av Riksdagens lagar och förordningar hänvisar till EU-lagstiftning.
Runt 60 procent av ärendena på ett kommunfullmäktige påverkas av EU. Trots detta finns stora luckor i medvetandet om att EU påverkar oss och hur vi kan påverka EU.
År 2010 varnade SNS Demokratiråd i en rapport för demokratiunderskott i svensk EU-politik. Två konkreta förslag skickades till partierna, att bli bättre på att förklara hur ”skenbart nationella frågor ofta har en europeisk nivå” och att inte avstå från att söka konflikt i frågor som hanteras på EU-nivå eftersom det försvårar att utkräva ansvar.
Fem år senare kunde jag inför höstens riksdagsval konstatera att det bara var Folkpartiet som fick in något av EU-nyckelorden på i snitt mer än en gång per sida i valmanifestet.
Sämst var Vänsterpartiet som bara lyckas nämna EU en enda gång, som något att gå före i frågan om flamskyddsmedel.
Överlag var EU undangömt i valmanifesten och löften på EU-nivå var lätträknade. Tendensen att gömma undan EU är starkare i Sverige än i många andra länder.
Statsvetaren Johan Hellström har konstaterat i sin forskning att bara en procent av uttalandena från svenska politiker kopplas till EU-politik, vilket är lägst av länderna som jämförts.
En orsak till tystnaden är Sveriges ambivalens efter den jämna folkomröstningen för 20 år sedan, inget annat land har varken förr eller senare röstat ja till ett medlemskap med mindre marginal än Sverige.
Det här avspeglar sig även i mediebevakningen där de få gånger EU och svensk politik kopplas ihop ofta handlar mer om politisk yta än innehåll, som Stefan Löfvens numera ökända sifferbingo i EU-nämnden.
Att tystnaden från politiker och medier får konsekvenser kan man se på fler håll.
Årets mest flagranta exempel var en illustration som MSB skickade på remissen ”Samverkan och ledning – gemensamma grunder vid samhällsstörningar” där EU var borttaget.
Detta trots att man tidigare under året fått hjälp från EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC) med brandflyg i Västmanland. Efteråt argumenterade MSB för att man gjort en medveten avgränsning.
EU är en integrerad del av vårt samhälle, det kan inte avgränsas bort.
Att tankesättet finns hos en myndighet är bara det skäl för kunskapslyftsministern Aida Hadzialic (S) att agera.
Använd 2015 till att inleda en folkbildningskampanj. Istället för att börja underifrån, börja med dem som i vardagen borde ha verktygen att förstå vår samtid, börja med politiker, myndighetsledningar och journalister.
Det är först när EU-dimensionen är naturligt integrerat i vårt offentliga samtal som medlemskapet blir på riktigt.
Efter 20 år är det hög tid att det sker.