Jag vaknar i ett emotionellt sargat Paris.

Igår mördades som bekant 12 personer på Charlie Hebdos redaktion, varav fyra hör till Frankrikes mest älskade karikatyrtecknare. Förövarna är fortfarande på fri fot.

Jag är så skakad, att jag darrar när jag skriver dessa ord. Är det av rädsla? Nej, utan ren och skär indignation.

Det råder ingen tvekan. Vi befinner oss i ett kulturellt krig som använder sig av rädslan som vapen.

Marine Le Pen ansåg nyligen att globaliseringen var en form av barbari. Och igår, kom Michel Houellebecques omtalade bok Submission ut i Frankrike. Det rör sig om ett socialfuturistiskt scenario som utspelar sig 2022, då Frankrike har fått en muslimsk president.

Boken har i medierna presenterats som ett ”skräckfuturistiskt scenario”.

Kan det vara så att terroristerna valde denna dag just av den anledningen? Att terrorattentat inte bara riktar sig mot journalistiken som symbol for västerländsk demokrati utan också de fria konsterna?

Ja, det är mycket som pekar åt det hållet.

Ord är vapen. Vapen är ord. Vi är alla en del av detta symboliska krig och det är upp till oss att välja ammunition. Finns det någon bättre ammunition än humorn?

När jag växte upp i Rumänien, under det kalla kriget, och brukade stå i köer för att handla mat ihop med mina farföräldrar, så fanns det inget som jag fascinerades så än alla skämthistorier som folk drog runt omkring mig, för att få tiden att gå men också för att göra det viktigaste av allt – stå ut med det mentala förtrycket.

Jag kommer aldrig glömma den dag, då en person som precis hade berättat en mycket lustig historia, fördes plötsligt iväg av två mycket arga män. Rörde det sig om securitate agenter, eller två oroliga vänner?

Ja, det hade kunnat vara både och. Vem vet? Jag var bara 7 år och jag vågade aldrig fråga min farfar, som stod och skakade och höll mig hårt i handen.

Men jag minns historien.”Två män står i en kö. En av dem säger plötsligt till den andre.- Nej, nu orkar jag inte stå här längre. Jag tänker gå och skjuta honom.

”Honom” var en hemlig kod för diktatorn Ceausescu.

Ja, ett mer förfinat täcknamn får man ju leta efter. Så här fortsätter historien: ”Tiden går och efter ett tag, kommer den ene mannen tillbaka.- Nå?

Hur gick det? Frågar den andre mannen honom.

– Inget vidare. Kön med alla de som ville göra samma sak, var ännu längre där.”

En sak är säker, humorn dödar inte.

Visst, den kan leda till att individer dödar för att de inte står ut med humorn, eller att individer försöker ta symbolisk död på humorn genom olika former av censur eller självcensur.

Men humorn i sig, har aldrig dödandet som mål. Och det är precis denna hårfina, men avgörande gränslinje som ringar in konturerna för ett samhälle som inte låter sig styras av rädslan.

När började vi förstå att det kalla kriget höll på att komma mot sitt slut? Ett av de tydligaste tecknen, var när Gorbachev själv, en dag mitt under en tv-intervju med en västerländsk journalist, börjar dra ett populärt skämt om honom själv.

Jag minns inte skämtet. Men jag minns hur gott vi skrattade. För här hade den absoluta makten, eller i alla fall den makt vi själva led under, börjat skratta åt sig själv.

Vi befinner oss kanske ljusår innan detta kulturella krigs yttersta makthavare kan börja rikta humorn inåt.

Men vi är inte ensamma. Världen kryllar av modiga personer som använder sig av humorn som vapen.

Lars Vilks, Stina Wirsén, Makode Linde och Dorinel Marc, hör onekligen till några av Sveriges allra modigaste och jag lyfter på hatten.

Jag lyfter den och lägger den med vördnad på alla gravar och i alla rum där skratten tystnat.

Låt oss föra deras kamp vidare, så fort vi har hämtat nya krafter.