Scenerna från terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris är chockerande och vedervärdiga.
Men för mig, som följer konflikterna i Irak och Syrien, är det inget nytt. Likande scener utspelas så gott som dagligen i Syrien sedan fyra år tillbaka. Där har väpnade, fundamentalistiska grupper spridit skräck och död omkring i sig under falska slogans om ”kamp mot Assaddiktaturen”.
Tusentals unga män från hela världen, även väst och Sverige, har rest till Syrien för att delta i kampen, en kamp för mindre frihet och mera diktatur.
De största rebellgrupperna i Syrien är Jabhat an-Nusra, en del av Al-Qaida, och Islamiska staten (IS). Sedan finns de ett myller av andra. De olika grupperna har en sekteristisk och intolerant form av sunniislam gemensamt.
De vill rensa Syrien från shiamuslimer, alawiter, kristna och andra, mera toleranta former av sunniislam.
Den sekulära och demokratiska delen av oppositionen har alltid spelat en ytterst marginell roll och idag existerar den knappt. Den har aldrig haft någon väpnad grupp som kunnat mäta sig med Jabhat an-Nusra och IS.
Alltsedan konflikten i Syrien började 2011 har jag varnat för att landet skulle bli ett nytt Afghanistan och en magnet för jihadister; i sociala medier, i debattartiklar och i en bok, ja, även här på SVT Opinion.
I de områden som kontrolleras av rebeller ser det ut som i Afghanistan under talibanerna och som i Somalia under Al-Shabab. Mot den bakgrunden är det föga förvånande att de som nu jagas för terrorattacken i Paris visar sig ha stridit med rebellerna i Syrien.
Varför resa till andra länder för att slåss för sina ideal när man kan göra det hemma? Om den syriska diktatorn Assad ska störtas för att han är ”otrogen”, varför inte Frankrikes premiärminister Hollande?
För dessa grupper har det aldrig handlat om att Assadregeringen har kränkt mänskliga rättigheter. Det är heller inget ovanligt att jihadister mördar journalister. Det sker hela tiden i Syrien och Irak.
Sedan allra första början av konflikten i Syrien har rebellerna attackerat mediekontor och mediepersoner. Flera har torterats och halshuggits.
Det som nu sker är att konflikten sprider sig från Mellanöstern till Europa, liksom den tidigare har spridit sig från Syrien till Irak och Libanon. Politiker, medier och andra bedömare har tyvärr varit alltför naiva.
Konflikten i Syrien beskrevs till en början helt svartvitt och onyanserat som en kraftmätning mellan ett folk och en diktator, ett folk som ville ha demokrati.
Då tog man inte tillräcklig hänsyn till fundamentalisternas roll som organisatörer och ledare.
Man tog heller inte tillräcklig hänsyn till Syriens historia. Fundamentalistiska uppror var inget nytt. Liknande uppror, som riktad sig mot statens sekulära karaktär, mot de religiösa minoriteternas friheter, och mot kvinnors rättigheter, hade avlöst varandra sedan självständigheten. Upproret 2011 var bara ett i raden.
Det jag hoppas på nu är en mer realistisk syn på konflikterna i Mellanöstern och på hotet från den speciella typ av religiös extremism som kallas salafism eller wahhabism, och som är motorn i den globala jihadismen.
Den är inte den enda intoleranta och våldsamma tolkningen av islam, men den är den mest intoleranta och mest våldsamma, och den största i antal anhängare, och därför den vi bör fokusera på.
Alltsedan muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten har muslimer världen över demonstrera mot karikatyrtecknare, vilka påstås sprida islamofobi.
Vad samma muslimer borde göra nu är att demonstrera mot karikatyrtecknarmördarna. Mördarna i Paris gör mer för att förstöra islams anseende än någon teckning.
Men det är egentligen sekundärt. Ur en rent mänsklig synpunkt, borde mord och terror vara en större anledning till upprördhet än en teckning.