Det är så enormt sorgligt, människor dödas. Vetenskap och politik går ut på att rädda liv, förlänga liv, göra liv värt att leva.

Ändå vet vi att människor ibland ser det som legitimt att tortera, stympa och döda.

Tro och ideologi kan få människor att se världen på ett sätt som gör att dödande ses som något rimligt. Mord kan bli instrumentellt: ett verktyg för att driva en idé, att göra sig hörd. Kan man inte övertyga andra kan man skrämma sig till inflytande.

En av teckningarna i Charlie Hebdo måste ha känts som provocerande för dem som bestämt sig för att gå till väpnat angrepp på tidningen.

Tecknaren låter figuren som föreställer profeten Muhammed säg till den jihadist som just tänker skära halsen av honom: ”Jag är ju profeten, dumbom!”.

Teckningen har en poäng som extremisterna måste ha reagerat för: De militanta islamisterna, jihadister som Boko Haram, al-Qaida, ISIS, har inte folkligt stöd.

De vanliga troende ser dem som just terrorister, som med orätt åberopar sig på islam.

Teckningen påminner extremisterna om deras egen marginalisering: troende muslimer berörs illa av deras bruk av det religiösa språket.

En annan av teckningarna måste attentatsmännen uppfattat som ett riktigt fynd, en som kunde uppröra vanliga troende människor. Den visar hur gevärskulor går rätt genom ett koranexemplar och träffar mannen som håller den till skydd framför sig.

Och texten: ”Koranen är skit” – den släpper ju genom kulorna i Egypten!

Att kalla den heliga boken för ”skit” är förstås ett hån också mot den vanliga troende, men teckningen är också ett hån mot de demonstranter som skjutits till döds i Egypten. Osmakligt.

Attentatsmännen ville visa att hoten som extremgrupper har riktat mot Europa och USA var allvarligt menade, och de har nu visat att säkerhetsåtgärderna inte förslår.

Det är en propagandamässig seger. En demonstration av makt.

Men samtidigt ett tecken på svaghet. Man har inte kunnat övertyga, inte få folkligt stöd. Kanske en maktdemonstration kan göra kampen lockande för en del unga. Ett rekryteringsmedel. En ökad polarisering.

De allra flesta offren för extremisternas våld i Irak, Syrien, Pakistan, Somalia eller Nigeria är muslimer.

Människor uppskattar inte att bli dödade. Motsättningarna blir allt hårdare och därmed blir våldet alltmer det propagandavapen som står till buds.

Men våldet får en effekt till, en som vi ser alltmer av också i den muslimska världen: sekularisering. Terroristernas bruk av det religiösa språket komprometterar det. Våldet visar att religion inte är enande utan splittrande.

Alltså måste människor söka annat som kan ena, befria, fungera som markör för tillhörighet. Religionskritiska satirer blir allt vanligare i den muslimska världen – och sprids på Internet och med andra vägar för ungdomars kommunikation.

Charlie Hebdo är traditionellt religionskritisk, liksom kritisk mot makthavare i det politiska livet. Vi tar inte det så hårt, vi kan skratta också åt det som angriper våra egna ståndpunkter och preferenser.

Det är ett tecken på tryggheten som vi upplever i ett samhälle som kan se yttrandefrihet som ett positivt värde. Vi kan svara med samma mynt. Vi kan tolerera det som vi inte gillar. Vi vet att vi kan protestera.

Vi förutsätts också att ta viss hänsyn till andras känslor, inte av rädsla utan som en moralisk hållning.

Men den kan aldrig se våld som ett legitimt försvar mot hån och kränkningar.