All offentlig makt i Sveriges utgår från folket. Respekt för Sveriges väljare och för det parlamentariska systemet såsom det uttrycks i regeringsformen är en förutsättning för att en statsminister ska kunna åtnjuta vårt förtroende.
Regeringschefen leder inte bara sitt parti eller sin regering – han leder hela vårt land. Det krävs av en statsminister att han är ärlig med sina intentioner.
Vi kan alla ha fel och säkert också ändra oss, men när bluffande sätts i system och hela rikets framtida styre gång på gång satsas i ett maktspel är det dags för riksdagen att sätta stopp.
Sverigedemokraterna begär idag att riksdagen ska ta ställning för en misstroendeförklaring mot statsministern.
Fram till och med budgetomröstningen den 3 december var Stefan Löfvens uttryckliga hållning att om regeringens budget inte fick riksdagens förtroende skulle han avgå som statsminister. Vad som först framstod som ett tydligt besked visade sig sedermera inte vara värt någonting.
Ställd inför faktum att regeringens budget fallit meddelade Stefan Löfven att han inte längre hade för avsikt att avgå.
Istället deklarerade han att:”Regeringen kommer den 29 december att besluta att utlysa ett extra val. Vi gör det med stöd av regeringsformens 3 kapitel 11 § och det här är för att låta väljarna nu ta ställning i detta nya politiska landskap. För det är det som är så viktigt att se att vi har. Det är inte som förr. Det här är något nytt, och då måste väljarna få ta ställning. Valet ska hållas den 22 mars.”
När tidpunkten för det extra valets utlysande närmade sig visade det sig att Stefan Löfven återigen hade ändrat sig. Det som tre veckor tidigare hade varit ”så viktigt”, visade sig nu inte längre betyda någonting alls.
Istället deklarerade han den 27 december tillsammans med fem andra partiledare att en teknisk maktkartell hade slutits för att kringgå de problem som det parlamentariska systemet vållar den regeringsbildare som inte vill förhålla sig till valresultat.
Principer och löften betyder uppenbarligen ingenting för statsministern utan devisen tycks snarare vara ”makten framför allt”.
Vårt parlamentariska system bygger på idén om att den verkställande makten ska tvingas söka sitt stöd i en folkvald församling. En regering behöver därvid försäkra sig om att dess verksamhet befinner sig inom ramen för vad som kan accepteras av folkviljans representanter.
Genom att begränsa den församling varur regeringen tvingas söka sitt stöd från 349 till 279 ledamöter svarar regeringen inte längre inför folkviljan såsom den uttrycktes i riksdagsvalet i september.
Förändringar i regeringsformen måste föregås av omfattande utredningsarbete för att så långt det är möjligt utreda dess effekter. De måste också underställas folkets vilja genom ett mellanliggande riksdagsval.
Genom decemberöverenskommelsen har statsministern åsidosatt den konstitutionella balansen utan att förstå vilka konsekvenser det kan innebära, och utan att inhämta väljarnas åsikt i frågan.
Statsministerns velande och ovilja att stå fast vid tunga och viktiga besked som han givit har skapat stor politisk osäkerhet de senaste månaderna.
Vi kommer inte alltid att hålla med statsministern, men för att han ska åtnjuta vårt förtroende måste vi kunna lita till vad han säger.
Genom att underminera regeringsformen har statsministern tillsammans med Miljöpartiet och Alliansen skapat ett demokratiskt underskott i Sveriges riksdag.
En så pass genomgående konstitutionell förändring kan inte utformas ad hoc och heller inte utan att tillfråga svenska folket. Det är odemokratiskt och det är ett farligt sätt att destabilisera det konstitutionella ramverk varpå den svenska demokratin är uppbyggd.
Vi har idag en parlamentarisk situation som kan vara svår för väljarna att greppa.
När nu riksdagen för femte gången i svensk historia kommer att rösta om en misstroendeförklaring kommer det att tydliggöras för väljarna vilka som är i opposition och vilka som aktivt eller passivt stödjer den rödgröna regeringen.