Under den 50 dagar långa, intensiva raketbeskjutningen från Gaza mot Israels civila förra sommaren restes inga krav från Sverige på palestiniernas president Mahmoud Abbas att stoppa terrorbeskjutningen mot Israel.
Bara två månader senare kom, som en bonus till samma palestinska ledarskap – den nya svenska regeringens erkännande av en palestinsk stat. Som om detta inte vore nog ökade också den nya regeringen Sveriges stöd till palestinierna med 14%.
Tidpunkten för erkännandet kunde inte vara sämre vald, då den signal man sänder blir att oavsett hur palestinierna handlar – och trots terrorn – kan de räkna med att få stöd från en viktig aktör i det internationella samfundet.
Den svenska förklaringen att man avser att politiskt stärka de svaga palestinierna avspeglar inget reellt behov, då dessa sedan decennier kan räkna med automatisk majoritet i internationella fora för de förslag de väljer att lägga fram.
Om det är någon part i konflikten som borde stärkas politiskt, är detta Israel.
Erkännandet är heller inte förankrat i en praktisk verklighet. Det palestinska territoriet är delat mellan Gaza och Ramallah och president Abbas har inte kunna besöka Gaza på åratal.
Det enda som de politiska ledarna i respektive Fatah och Hamas avskyr lika mycket som eller mer än Israel är – varandra.
Den brådska med vilken beslutet om ett erkännande drevs igenom är högst förvånande. Detta skedde inte bara omedelbart efter den nya regeringens tillträde – inga som helst kontakter togs för att inhämta israeliska synpunkter på ett sådant beslut och inga samtal ägde rum med israeliska företrädare om konsekvenserna av beslutet i fråga.
Detta trots att det uppenbarligen mycket nära berör Israel.
Vi informerades om den svenska regeringens beslut men blev inte konsulterade. Det är tydligt att beslutet om ett erkännande ingenting har att göra med Mellanösterns och konfliktens realiteter utan förefaller grundas på andra politiska överväganden.
Det är ändå förvånande att Sverige, känt för sin konsensus-kultur och inte minst inom EU-samarbetet för sin väl förankrade hållning i olika frågor, så snabbt valde att fatta ett beslut som ingen annan medlemsstat i EU fattat, sedan de blivit medlemmar.
Alla andra EU-länder har liksom den tidigare svenska regeringen kommit fram till att de statsrättsliga förutsättningarna för ett erkännande inte föreligger.
Sverige är ju känt och uppskattat för att fästa stort vikt vid internationell rätt både i sitt eget agerande och hos andra internationella aktörer.
I detta fall har man emellertid visat en flexibilitet i tolkningen av den internationella rätten som vare övriga EU-länder eller den tidigare regeringen funnit påkallad.
Det svenska erkännandet sänder än en gång budskapet till palestinierna att direkta förhandlingar med Israel inte är så nödvändiga. Från palestinsk sida reses ju ständigt nya krav för att över huvud taget återvända till förhandlingsbordet.
Israel däremot har fortsatt förhandlingarna också när ständiga bussbombningar skakat landets stora städer. Allt Israel begär från palestinierna är säkerhet.
Då palestinierna inte är villiga att garantera denna absoluta grundförutsättning för fredlig samexistens väljer man att undvika förhandlingar – nu i praktiken understödda i sin förhalningstaktik av ett respekterat EU-land som Sverige, känt för den konstruktiva roll man ofta har spelat i internationell konfliktlösning.
Bristen på balans i den nya svenska regeringens hållning framgår också på andra sätt - man behöver bara nämna statssekreterare Annika Söders deltagande som enda nationella EU-representant vid det Palestina-forum i FN som blivit ökänt för sin anti-israeliska retorik, eller statsminister Stefan Löfvéns möte med den palestinske FN-ambassadören.
Denna typ av möte är inte brukligt för en regeringschef, särskilt inte i fråga om vad som knappast kan betraktas som en stat.
Inte bara Israel är kritiskt – mycket tungt vägande kritik mot den svenska regeringens hållning i denna fråga har ju också framförts av en rad erfarna och prominenta politiker, partiledare och tidigare ministrar.
Om den svenska regeringen verkligen menar allvar med att understödja fredsansträngningarna måste man överge den nuvarande hållningen baserad enbart på ensidiga påtryckningar mot en part – Israel – medan den palestinska sidan praktiskt taget gått fri allvarligt menade krav på ett slut för våld och uppvigling och en allvarligt menad satsning på förhandlingar med Israel.
Att erkänna en palestinsk stat utan seriösa motprestationer från palestinskt håll i form av verkliga fredsansträngningar är ett allvarligt misstag som skadar utsikterna att föra fredsprocessen framåt.
Låt oss hoppas att Sverige skall välja att utnyttja sitt inflytande som en av palestiniernas allra största bidragsgivare till att kräva garantier för ett slut för våld och uppvigling och ett återvändande till förhandlingsbordet.
Detta skulle verkligt konstruktivt – och modigt!