I dag var det så dags igen. En svensk sjuksköterska från Röda Korset misstänks ha smittats med ebola-virus under hjälparbete i Sierra Leone i Västafrika.

Något hände när hon tog av sig sina skyddskläder, desinfektionsmedel läckte, kan man förstå av pressmeddelandet från Röda Korset. Dock inga symtom, bara misstankar.

Som vanligt kör den numera välbekanta massmediala koreografin igång.

Bara antydningarna att en svensk-dansk-amerikan- brittisk- västerländsk person kan vara drabbad skjuter upp nyheten på högsta topplats på alla webbtidningar. Budskapet börjar eka regelbundet i radio-TV.

Den dyra svenska högteknologiska beredskapen sätts i beredskap, specialhemflygningarna planeras. Kosta vad det kosta vill.

Det är som om vi ingenting lärt av det nu faktiskt ett år långa ebolautbrottet i Västafrika.

Hittills har ingen svensk – och få västerlänningar – blivit sjuka. Dessbättre har flertalet importerade misstänkta fall varit falskt alarm.

Isoleringsrutiner och högeffektiva kliniker har stoppat all eventuell spridning. Precis som experterna förutsade. Risken i väst är minimal.

Ändå fortsätter ebolahysterin behålla sina cyniska övertoner.

Den yttersta orättvisa som ingen riktigt vill tala om, allra minst nu när epidemin börjar bromsas upp i Västafrika och alla slåss om äran att få beröm för framgången.

Den rika västvärlden med sina läkemedels-och vaccinföretag, med sin avancerade miljardslukande medicinska forskning, med sina experter på folkhälsa, med sina hjälporgan från FN till frivilligorganisationer struntade blankt i ebola i över fyrtio år.

Alla de många experterna visst väl att ebola fanns där någonstans i centrala Afrika (då Uganda, Kongo) i fyrtio år, ett av världens farligaste och otäckaste virus.

Men ingen brydde sig. Ebola blev möjligen en intressant kuriositet men inget att satsa eller tjäna pengar på, inget att göra vetenskaplig karriär på.

Ebola togs inte ens med bland de 17 sjukdomar FN pekade ut som NTD, Neglected Tropical Diseases, det vill säga förbisedda sjukdomar bland de fattigaste fattiga som sömnsjuka, malaria och tbc där insatserna minimala.

Därför fanns ingen beredskap när ebolan dök upp i de fattiga länderna i Västafrika.

Under minst ett halvår tilläts smittan att sprida sig obehindrat, litet eller intet gjordes, resurser fanns inte, människor dog på gatorna.

Den rika världen reagerade inte förrän de första misstänkta fallen dök upp i USA-Europa. Minst ett halvårs försening där tusentals afrikaner dog i onödan, många utan att få någon som helst hjälp eller vård.

”Vi förstod inte då, förlåt oss”, försöker nu professor Hans Rosling vid Karolinska institutet förklara i dag i SR Vetenskapsradion.

Epidemin håller på att minska nu, misstänkta ströfall till vår rika värld kommer att bli färre eller inga. Allt återgår till ordningen.

Kanske kommer ebola att finnas kvar i mindre omfattning, blossa upp då och då, eller glömmas bort.

Idag slår sig FN, Världshälsoorganisationen och läkemedelsföretagen för bröstet: vaccin ska minsann testas och snabbt ska det gå.

PR-budskapet är klart: kom inte och anklaga oss för att inte göra vår plikt. FN har förklarat att minst tre gånger fler forskare behövs nu för att ägna sig åt ebola.

Hur det blir med det och vem som ska betala återstår att se, men historien inger knappast någon optimism.