Ion Lăcătuș Luca i en konstutställning på Malmö konsthall. Foto: Emil Bäckström
Debattinlägg

”Israelson bidrar till tiggarnas objektifiering”

Publicerad

TIGGERI · ”Han bidrar till objektifieringen genom att förutsätta att personerna ifråga används som verktyg i ett verk de inte förstår sig på, alltså utnyttjas för upphovsmännens egna syften”, skriver Anders Carlsson och Erica Li Lundqvist.

Om debattörerna

Erica Li Lundqvist
Medarbetare teatergruppen Institutet, doktor islamologi
Anders Carlsson
Konstnärlig ledare Institutet

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Käre Aaron Israelson, vi delar ditt engagemang och din frustration, som du uttrycker på SVT Opinion. Det är förnedrande att vi ska behöva konstens rum för att bli påminda om vad vi egentligen redan vet; att fattigdomen tränger sig närmre den trygga medelklassen.

Vår ”livsstil” innebär ett underkännande av vårt eget ansvar, den egentliga relationen ersätts av en cynisk figur som döljer vad som görs i det som sägs.

Vi håller oss med höga ideal om universella mänskliga rättigheter, men agerar i direkt konflikt med exakt dessa föresatser.

Varje dag en liten teaterscen där jag skyndar förbi en knäböjande utsträckt hand, och jag är på väg till vad? Ett arbete, ett hem, ett besök på stadens konsthall? Eller till ännu en diskussion om vart gränserna för konsten går som innehåller precis de problem som kritiseras?

Vi önskar att 2015 blir året då satirens tid är förbi och ersätts av mer engagerade och varma metoder. Vi vill mena att verket Toleranshuvan Reloaded undersöker en sådan riktning.

Oavslutade och ännu öppna utrymmen för komplexa läsningar av komplexa fenomen. Det är bara genom att komma över sina skamkänslor inför erkännandet av tingens ordning som vi kan öppna för ett möte bortom ojämlikheten. En potentialitet.

Aaron Israelson, chefredaktör för gatutidningen Faktum, är vidöppen för sin egen kritik. ”Marcelas blick går, som det heter, genom rutan. Den skvallrar om djup nöd, om desperation och uppgivenhet”.

Chefredaktören för Faktum lägger ord i munnen och känslor i ögon, via bildskärmen och linsen landar intrycken till en erfarenhet bakom datorn. Israelson väljer media framför möte och blir därför offer för medias förenklande format.

Han bidrar därmed till objektifieringen genom att förutsätta att personerna ifråga används som verktyg i ett verk de inte förstår sig på, alltså utnyttjas för upphovsmännens egna syften.

Att jämföra Luca och Marcela med invånarna i byn Glod som ofrivilligt blev statister i filmen Borat och som inte hade en aning om vilket sammanhang de ingick i blir ett förnekande utav deras autonomi.

Att Marcela och Luca saknar självbestämmande och skulle vara passiva aktörer, eller utställningsobjekt, är att påstå att Luca och Marcela inte har något val och därmed ingen integritet.

Ett förnekande av subjektivitet där personers erfarenheter och känslor inte beaktas eller överdrivs.

Det ska erkännas att det här projektet är känsligt. Samarbetet med Luca och Macela är en sorts exploatering, redan genom det spektakulära, och därmed mediala, i att det är ”riktiga tiggare”.

Att rekrytera medarbetare som är så ojämlika, och att i det dagliga arbetet hitta metoder för hur vi ska kunna dela samma projekt, samma livsrum, samma trottoar är emellertid den röda tråden som ledde fram till öppning och sedan en debatt.

Ömtåligheten hos verket har emellertid en värme som är långt ifrån satiren, och det är ett försök till respekt och kontakt över avgrunderna och beröringsskräcken som skiljer den som har från den som är utan.

Till skillnad från allmänna tyckare och icke-besökare som Israelson så ser Luca och Marcela möjligheter med att vara med i utställningen.

Det är inte konstverket som kränker, blottställer, utställer Luca och Marcella, utan det system som vi och du tydligen accepterar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Tiggeri

Mer i ämnet