Nuförtiden är vi rätt duktiga på att ge uttryck för vad vi tycker och vad vi inte tycker. Marie Grusell skrev om detta på SVT Opinion.

Klick, så är du med.

Många av oss tycker det är bra att vi tar emot flyktingar. Men hur många gör något för att välkomna dem in? Förutom att klicka på sociala medier.

I sociala medier finns det diverse olika grupper som definierar vad du tycker och din värdegrund. Inte heller tvekar vi att manifestera orättvisor, det är ju bara att klicka ja eller nej, gilla eller inte.

Jag blir emellanåt förfärad över att det verkar som om människors tilltro till att det är det som kommer göra den stora skillnaden, och att det kommer göra någon större skillnad alls i förlängningen.

Jag tänker i alla fall att vi inte borde nöja oss med det. Jag säger inte att man inte skall gilla, eller ogilla, men det måste följas av handling. Gilla-knappen på Facebook hjälper inte flyktingbarnen.

Ice Bucket Challenge om man satte in pengar och inte bara kastade iskallt vatten över sig, kan ha gjort en skillnad.

Pengar till forskning är alltid bra, men att gilla eller delta i ett ”event” som: Sverigedemokraterna ut ur riksdagen, Vi gillar Olika, kommer egentligen inte bidra till mycket.

Jag har under de år jag jobbat med barn som kommer ensamma sett både motstånd från omgivningen men också hur man kan vända motstånd till hopp.

Trots minst sagt begränsade erfarenheter som fotbollstränare tränar jag på min fritid ett 70-tal killar i Sandarnas C-lag. Alla är nya i Sverige och med risk för utanförskap om vi inte öppnar dörrar för dem. Jag vill utmana resten av föreningslivet och idrottssverige.

Min filosofi är att det börjar och slutar med oss själva när vi tänker på vilka vi vill vara för de barn och familjer som kommer hit.

Jag har fått pris för mitt engagemang och någon har till och med dristat sig att kalla mig ”ängel” för att jag gör det jag tycker är självklart.

Men det krävs inte änglar för att ta emot och inkludera, utan människor.

Barnen är samhällets gemensamma investering i framtiden. Det är vi vuxna som måste fundera på hur vi skulle vilja att andra var mot våra barn om vi inte fanns i närheten eller hade orken.

Hur signifikant och ställföreträdande hade du velat att andra var i relation till de ungar du fött?

Eller tänk att skicka iväg din egen unge utan adresslapp till ett land du inte vet namnet på, och utan vetskap om ditt barn ens kommer komma fram.

Hur hade du velat att mottagandet såg ut? Jag vet i alla falla att jag hade önskat att någon tog emot. På riktigt.

När migrationsverket skriver upp prognosen och media förmedlar den borde varenda klubb och förening i våra stadsdelar, våra kommuner och vårt land kalla till styrelsemöte för att reda i hur gör vi nu?

Det borde alla aktörer som är etablerade i en kommun göra.

Jag jobbar i Göteborgs stads socialresursförvaltning, jag är aldrig orolig över att vi inte gör det vi skall och kan för att mobilisera kring mottagandet och skapa plats och utrymme.  Jag vet att vi är duktiga på det. Det är genomtänkt och strukturerat, men det räcker inte.

Mottagandet borde vara allas angelägenhet. Också ditt och mitt, som enskilda och privata.

Vi vet tillräckligt om att vägen genom Europa är skitig, tuff och hård för vilken människa som helst men särskilt för ungarna. Vi vet tillräckligt om utsattheten i det.

Ändå hörs det sällan i kvarteren runt omkring, välkommen hit. Men gärna på Facebook, Twitter eller Instagram.

Om och att ta emot är icke-frågor. Ja eller nej i sociala medier eller vad man tycker och inte tycker är irrelevant.

Jag är så oerhört trött på den debatten när det enda vi borde lägga tid på är frågorna om vem som skall göra vad, när och hur.