Strax efter nyåret sändes ännu ett avsnitt av programmet ”Året med kungafamiljen” i SVT.
Vi fick se Carl Philip köra racerbil och klappa en tjur, vi fick höra Sofia Hellqvist berätta om hur glad hon var att få gifta sig med prinsen och vi fick se kungen och drottningen leka med Estelle på ett soligt Öland.
Till detta några glimtar från offentliga framträdanden och resor som kungligheterna gjort under året.
Det kunde lika gärna ha varit ett reportage i Svensk Damtidning. För så är det med den offentliga bilden av kungligheterna.
Det handlar mycket sällan om något annat än familjemedlemmarnas relationer och deras mer eller mindre privata intressen.
Därför händer det intressanta saker när man som Rolf Fredriksson och Aktuellt-redaktionen bestämmer sig för att ställa en ovanlig fråga till kungligheterna, vilket skedde vid minnesceremonin i Auschwitz.
SVT:s reporter frågade kronprinsessan Victoria om hon funderat kring det faktum att det i kungafamiljens historia finns personer som var anhängare till nazismen.
Det var en fråga som av många upplevdes som provocerande och generande för Victoria. Själv tycker jag att det var den bästa fråga som har ställts till någon av kungligheterna på många år.
Vad Rolf Fredriksson gjorde var att han tog Victoria på allvar, precis som vi gjorde i Kalla fakta för några år sen när vi granskade drottningens tidigare uttalanden om hennes fars medlemskap i nazistpartiet.
Drottningens försvarande attityd och förnekande av då redan kända fakta kring vad faderns fabrik i Berlin tillverkade under kriget, krigsmateriel, hade väckt min nyfikenhet.
Vår granskning visade så småningom att Walther Sommerlath inte bara varit medlem i nazistpartiet, han hade också tagit över fabriken som ett led i fördrivningen av judarna från Tyskland.
Detta var ett avslöjande som provocerade många. ”Det finns ingen arvssynd”, ropade drottningens kompisar. ”Hon kan väl inte hjälpa vad hennes pappa gjorde”, sade andra.
Men ingen hade anklagat drottningen för vad hennes far gjorde. Det var ju hennes förnekande förhållningssätt som var intressant.
Nu ville Rolf Fredriksson veta vad Victoria hade att säga om saken. Och för det anklagas han för att vara oprofessionell av hovets informationschef Margareta Thorgren.
Hur så? Var det ett olämpligt tillfälle? Och i så fall: när skulle frågan passa sig att ställas?
Kungahuset är Sveriges mest slutna institution. Intervjuer är alltid villkorade. Att be om intervju med föranmälda ”obekväma” frågor leder ingenstans.
Själv försökte jag under ett par års tid vid fyra tillfällen få en intervju med drottningen. Utan resultat, naturligtvis. Och den journalist som bryter mot överenskommet manus kommer aldrig mer i närheten av kungligheterna.
Rolf Fredriksson kan från och med i tisdags räkna sig till den svartlistade skaran. Han fick heller inget riktigt svar av Victoria.
Men hans fråga satte just detta gigantiska problem i belysning: kungahusets notoriska tystnad kring – och förnekelse av – familjens historiska band till nazismen.
Drottningen gjorde visserligen en egen utredning kring sin fars förflutna. Men det är en förskönande historieskrivning – kritiserad av många historiker och granskad i min bok Drottningens hemlighet – som tycks sprungen ur hennes oförmåga att skilja på sin kärlek till sin far och det faktum att han var organiserad nazist och en aktiv aktör som profiterade på plundringen av judarna.
För några år sedan uttalade sig kungen i svävande ordalag om sin morfar, hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha, inbiten nazist och dömd efter kriget för delaktighet i det nazistiska eutanasiprogrammet.
Till detta kommer sådant som är direkt knutet till det kungliga agerandet historiskt sett, som Gustav V:s brev till Hitler 1941, där han gratulerade till krigsframgångarna, omskrivet i Staffan Thorsells bok Mein lieber Reichskansler.
Efter flera års debatt är det på tiden att kungahuset klargör sitt förhållningssätt till de mörka delarna av sitt familjearv.
De bör naturligtvis erkänna det samt beklaga det, och det bör ske med uppriktighet och under former som ger det en officiell legitimitet.
Det är en anständighetsfråga gentemot dem som föll offer för nazismen samt deras efterlevande. Det är i högsta grad också en fråga om det allmänna förtroendet för kungahuset och dess företrädares värderingar.
Ansvaret för detta innefattar särskilt kronprinsessan Victoria som blivande statschef.
Sannolikt krävs det politiska påtryckningar för att det ska ske något. För seriösa journalister som tar kungligheterna på allvar och ställer väsentliga och fullt relevanta frågor finns det inget att hämta.
Att hovets relativt nytillträdda informationschef Margareta Thorgren plötsligt tycks ångra sin kritik av Rolf Fredrikssons fråga till Victoria ändrar inte på något.
Thorgren ska inte recensera medierna, säger hon nu i Medierna i Sveriges Radio. Men vad betyder det, annat än att hon insett att det inte ser speciellt bra ut om kungahuset offentligt markerar att vissa frågor inte är acceptabla?
Thorgren har berömt sig om en ny öppen mediestrategi. Frågan är om den innefattar något mer än att SVT får filma soliga familjedagar på Öland?