När Sverige granskades av FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève förra veckan fick regeringen en mängd frågor och rekommendationer om samernas rättigheter.
Bristande respekt för samers rättigheter har länge varit en av de människorättsfrågor som Sverige kritiseras för.
Nu uppmanas vi återigen att garantera samers rätt till land, vatten och naturtillgångar, till meningsfullt samråd och att ratificera urfolkskonventionen, ILO 169. Liknande rekommendationer har framförts förr, men trots det har nästan inget skett.
I dag, på samernas nationaldag, ställer vi oss frågande inför motståndet mot att ta samernas rättigheter på allvar och garantera dem fullt ut. Varför biter inte FN:s kritik?
Varför duckar regeringen om samernas rättigheter?
Medan folkrätten i allt högre grad erkänner och skyddar urfolks mark-, vatten- och kulturella rättigheter, går den svenska utvecklingen i motsatt riktning.
Samerna är ett urfolk. Enligt folkrätten medför det en rad rättigheter, och motsvarande skyldigheter för Sverige som stat.
På grund av markernas centrala roll för de flesta urfolks fortsatta existens råder det idag stor samstämmighet internationellt om urfolks rätt tilltraditionella mark- och vattenområden.
Det är inte längre kontroversiellt att hävda urfolkens rätt till inflytande i beslutsprocesser kring aktiviteter som berör dem.
Ju mer långtgående konsekvenser ett exploateringsprojekt kan väntas ha för ett urfolks liv, kultur och näringar, desto mer ska urfolket kunna påverka beslutsfattandet.
Men dessa internationellt accepterade rättigheter återspeglas inte i svensk lag och praktik.
För det första är den begränsade rätt till medbestämmande som finns i svensk rätt exklusivt kopplad till renskötseln.
Detta trots att runt 90 procent av alla samer i huvudsak lever av andra näringar än renskötsel. Redan här bryter Sverige mot urfolksrätten som säger att rättigheterna tillkommer hela folket och alla som berörs av ett beslut ska ha rätt till inflytande.
För det andra har samer inget självständigt skydd för sina traditionella markområden eller en faktisk möjlighet att påverka beslut om exempelvis gruvutvinning.
I dessa processer ignoreras att relationen till marken och dess nyttjande är central för det samiska folkets kultur och överlevnad. Rennäringen, exempelvis, vägs som vilket ekonomiskt intresse som helst och får som regel stå tillbaka till förmån för andra intressen.
I Sverige har staten under de senaste åren verkat för en ökning av mineralutvinningen i Sápmi. Att denna politik bedrivs utan att det samiska folket garanterats sina urfolksrättigheter innebär att samers rättigheter urholkas än mer.
Den nya regeringen vill leva upptill Sveriges goda rykte när det gäller mänskliga rättigheter, men då är det dags att ta samernas urfolksrättigheter på allvar.
Rätten till informerat samtycke måste garanteras. Det samiska folkets rätt till sin mark och sin kultur måste garanteras i förhållande till all exploatering som planeras i traditionellt samiskt område.
Och ILO-konventionen måste ratificeras.