Debattinlägg

”Föräldrar, sluta inte att knacka på skolans dörr”

Skolan ·

”Det är en sund utveckling, att föräldrar blir allt mer krävande även vad gäller insyn och möjlighet att påverka sina barns skola. Skolan behöver demokratiseras och släppa in samhället i övrigt”, skriver Jens Peter de Pedro

Om debattören

Jens Peter de Pedro
Speldesigner

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Rubriken på en debattartikel hos SVT Opinion är Föräldrarna stressar lärarna.

Helena von Schantz, ordförande i Språklärarnas riksförbund, blickar nostalgiskt tillbaka till en tid då kontakten mellan hemmet och skolan bestod i att lärarna “uppmanade föräldrar att inpränta punktlighet, flit och respekt hos sina barn.”

Föräldrainflytandet måste både minska och riktas om, menar von Schantz.

Men hur hon tycker det ska genomföras är oklart. Det lär inte hjälpa att bara önska sig tillbaka till en tid då föräldrar underkastade sig skolans auktoritet och disciplenerade sina barn å lärarnas vägnar.

Tiden för lojalistisk envägskommunikation är definitivt över. I och med att samhället moderniseras blir det också allt mer demokratiskt, fritt och transparent.

Det är därför helt naturligt, och egentligen en sund utveckling, att föräldrar blir allt mer krävande även vad gäller insyn och möjlighet att påverka sina barns skola.

Som medborgare förväntar vi oss att få allt större individuellt frihet och vi börjar i större grad ifrågasätta statens makt över våra liv, något von Schantz som liberal varmt borde välkomna.

Vi har inte längre militärtjänst därför att det faktiskt är helt rimligt att fråga sig varför män ska ge ett år av sitt liv utan lön till just försvarsmakten. Liksom värnplikten är skolplikten en relik från ett fördemokratiskt samhälle.

Skolplikten är dock kvar. Att staten uppfostrar barnen från sju års ålder medan föräldrarna arbetar är något vi idag tar för givet. Så har det inte alltid varit.

När skolplikten infördes år 1842 motsatte sig föräldrarna lagen till den grad att man var tvungen att på många ställen hämta barnen med våld från deras hem.

Barnen behövdes på gården, men också skolans krav på ordning och disciplin – som under folkskolans tid kom att växa till en överordnad princip – uppfattades till en början som ett intrång i föräldrarnas inflytande över barnen.

Nu har sju generationer svenskar spenderat sina mest formativa år i skolans värld och vi har kommit att acceptera som en självklarhet att vi dagtid lämnar över våra barn till en statlig institution, i praktiken tills de blir vuxna.

Ett grundläggande problem kvarstår dock och gör sig nu allt mer gällande igen.

Skolan är helt enkelt inte utformad för att stärka, eller ens stödja, barn-föräldra-relationen. Snarare tvärtom. Läxor och tidpassning är en av de största källorna till konflikter i familjen.

Säkert är det en del av den stressen lärarna får ta del av när föräldrarna hör av sig.

Även eleverna själva, eller “generation ego” som von Schantz kallar dagens unga, vill ha inflytande över vilken information och vilka färdigheter de tar till sig.

Förbi är den tid då barn skulle synas men inte höras. Man kan konstatera att varken föräldrarna eller barnen är särkilt rädda längre.

Den amerikanska fackliga kämpen Cesar Chavez sade: “Once social change begins it cannot be reversed. You cannot un-educate the person who has learned to read. You cannot humiliate the person who feels pride. You cannot oppress the people who are not afraid anymore”.

Skolan kommer att ses som en relativt kort parentes i mänsklighetens historia. Så som den ser ut nu klarar den sig inte 20 år till.

Skolan står inför ett paradigmskifte. Den behöver demokratiseras och släppa in samhället i övrigt.

Stå på er föräldrar! Förändring lär inte komma inifrån skolan. Var konstruktiva och snälla mot era barns lärare, men sluta inte att knacka på skolans dörr.

Ni har all rätt – det är era barns liv det gäller!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.