Jag har gjort mer för feminismen än Bang. Tidskriften Bang riktar sig till eliten, till dem som pratar om genus. Jag pratar om dem som knappt vet vad genus är.

Mina tidningar har sedan mitten av 90-talet en spridning bland kvinnor som till och med kan ha svårt att uttala ordet feminism. Min feminism är extremt instrumentell.

Bang är på forskarnivå, på universitetsnivå. Jag idkar en praktisk kompromiss-feminism.

Vill man nå ut med feminism får man infiltrera budskapet mellan raderna av artiklar som ”så får du högt hår” eller om svartsjuka. Sedan kommer det ett inlägg om köksbordsförhandlingar, exempelvis att schemalägga sysslorna i hemmet.

Sverige har fortfarande jätteproblem med jämställdheten, att kvinnor jobbar sex eller sju år längre än männen – i hemmet. Feminismen startar hemma. Hur löser vi schyssta villkor i hemmet?

Det har mina tidningar sysslat målmedvetet med i snart 20 år. Där har vi tagit upp konkreta tips på jämställdhet. Vi vänder oss både till de unga som läser till exempel Amelia och till 50-plussarna som läser M, om att se upp för orättvisorna. Att kvinnan inte ska bli offer.

Kvinnor har i alla tider drömt om att kärleken löser allt – och det gör den inte.

I dag har vi dessutom en svag och oroväckande hemmafrutrend bland yngre. Min generation är den första generationen kvinnor som faktiskt haft råd att skilja sig därför att vi är ekonomiskt oberoende och det ska vi slå vakt om.

Att vara ekonomiskt oberoende är väldigt feministiskt. Det är där jag vill lägga min kraft.

Min insats är att väcka de kvinnor i alla åldrar som tror för mycket på kärlek och för lite på ekonomiskt oberoende.

Det är inte länge sedan gifta kvinnor inte visste vad maken hade i lön, inte visste hur mycket pension han avsatte för sin pension eller vilka bankkonton maken hade. Blir det då skilsmässa har hon satsat på familjen och han på karriären.

Det jag lutar mig mot är att jag når ut till helt andra grupper än elitverksamheten inom feminismen. Jag jobbar ju på golvet.

Förut fick jag mycket skit för att jag höll kvar kvinnan i utseendefixeringsgrepp. Då har jag försvarat mig genom att säga hos mig läser de saker som kan förändra liv i verkligheten. En kvinna kan både vara intresserad av att vara fin i håret och fixa jämställdhet.

Att fixa jämställdheten hemma, vi måste starta där.

På jobbet är det lättare att vara jämställd än i hemmet för där finns regler. Men hemma så handlar det om en privat förhandling och den har vi uppenbarligen misslyckats med, eftersom vi jobbar så mycket mer än männen i hemmet.

Med Bang och elitfeminismen var det tidigare en väldig vattendelare. Litteraturvetaren Nina Björk tyckte då att vi var värst. Björk skrev om Amelia att det var ”den äckligaste, den mest schizofrena och dubbelmoraliska tidningen i Sverige”.

Jag blev lurad när jag växte upp och intalad att män och kvinnor var jämställda. Det är vi inte alls. Kvinnorna var ett b-lag och alltid tvåa på bollen.

Jag tycker att det har gått framåt och jag ser ingen back-lash utan en fram-lash. Då passade vi mycket mer upp på mannen. Jag har gjort det i min egen tillvaro också.

Men det finns ingen anledning att kvinnor ska anpassa sig och försöka vara män i mörka kostymer. Jag har gjort en poäng av att också bära rosa trots att jag är kvinna i ledande befattning.

Varför ska vi likna män? Det är väl bra att vi inte är män.

Jag tycker att jag har en feministisk syn på min verksamhet som feminist-purister tycker att jag talar i nattmössan om.

Min verksamhet skiljer sig åt för att jag driver en kommersiell produkt samtidigt som jag vill driva min kompromiss-feminism.

Jag har fått kvinnor att bli mer medvetna.

Bang är intressant, men den når inte ut utanför eliten.