Foto: Leif R Jansson / TT
Debattinlägg

”Visa var gränsen går för onödigt lidande”

Publicerad

GRISUPPFÖDNING · ”Naturligtvis vill varje grisbonde kunna leva på sitt värv. Sett i det perspektivet är det inte så konstigt att man följer strömmen och alla de råd man får för att vara effektiv”, skriver professor emeritus Bo Algers.

Om debattören

Bo Algers
Professor emeritus SLU

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Grisindustrin är nu på väg mot den situation som äggindustrin befunnit sig i i många decennier – att systematiskt döda (avliva låter bättre, men frågan är om det SKA låta bra?) nyfödda liv som en del av produktionsmetoden.

I januarinumret av den danska gristidningenSvineproducenten” beskrivs hur ekonomin, djurvälfärden och antibiotikaförbrukningen – skulle kunna bli bättre om alla nyfödda grisar under ett kilo omedelbart dödas.

”Avlivas”, eller varför inte ”tas bort” hade låtit bättre, men återigen tror jag att vi måste inse att ”dödas” är det mest relevanta ordet – det rör sig om helt friska djur!.

Varför håller vi på så här? Jag kan inte låta bli att tänka på min svärmor som berättat hur man på den danska bondgård där hon växte upp, tog in de svagfödda spädgrisarna i köket och la dem i en låda bakom spisen i värmen och matade dem. För en generation sedan i Danmark!

Jo, vi håller på så här därför att det ska bli allt billigare att producera kött. Lantbrukaren i Sverige vill inte bli utkonkurrerad av lantbrukaren i Danmark som inte vill bli utkonkurrerad av lantbrukaren i Tyskland, Ukraina och så vidare. Och köttet kan säkert bli ännu billigare.

Det leder till frågan om djur utsätts för ”onödigt lidande” eller inte. Inte bara den svenska, utan de flesta djurskyddslagar säger att djur inte får utsättas för onödigt lidande. Så är då detta vansinne som vi nu ägnar oss åt nödvändigt? Nödvändigt för vem?

Naturligtvis vill varje grisbonde kunna leva på sitt värv. Sett i det perspektivet är det inte så konstigt att man följer strömmen och alla de råd man får för att vara effektiv.

Men om man höjer blicken en aning och funderar på om det är nödvändigt för samhället, så leder det till andra tankar. Har vi köttbrist? Nej.

Den så kallade ”bristande försörjningsgraden” är lika löjlig som om man skulle hävda att romarna, när de höll sina orgier, skulle vara bekymrade över att hälften av honungen och vindruvorna kom från Egypten!

Riskerar det våra jobb om vi inte kan utsätta djur för lidande? Ofta anförs att om vi inte föder upp grisar/kor/värphöns/slaktkyckling/mink med vår bättre djurvälfärd så gör någon annan det med en sämre djurvälfärd.

Ett argument som fascinerar i sin förlängning – vi kanske skulle införa en humanare delfinjakt än japanerna? En tjurfäktning med snabbare slut än de i Spanien?

En foie gras-produktion med tvångsmatning av gäss som är djurvänligare än den i Frankrike? Arbetsmiljöregler som bara är snäppet bättre än de som gäller i Bangladesh?

Det är nu dags att identifiera sig med tanken om var gränsen för onödigt lidande går. Våra politiker måste berätta hur deras respektive partier ser på frågan om vad vi får göra med våra djur.

Politikerna måste redovisa en djurvälfärdspolitik som visar var gränsen går för onödigt lidande.

Djurvälfärd har i många år i den offentliga debatten varit ett charmerande ämne som det kan tyckas vara lätt att förhålla sig till:
Djur ska ha det bra!”, sa dåvarande landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) med eftertryck för några år sedan och då är ju frågan:

Hur ska den underviktige, men fullt vitale, lille smågrisen ha det bra? Genom att omedelbart lyftas i bakbenen och slås mot betonggolvet så att skalltaket spricker? Är den död då? Ska inte dessutom krav införas på att man skär halsen av den så att den säkert dör genom avblodning?

Eller ska vi förbjuda dödandet av fullt friska nyfödda varelser? Och då även de nyfödda tuppkycklingarna av värphönsras? I andra länder tar man livet av nyfödda mjölkraskalvar av hankön!

Ska de underviktiga smågrisarna slåss en dag med allt för många kullsyskon till dess de blir så yra av näringsbrist att de inte hinner undan suggan när hon lägger sig?

Eller att de bara hamnar i ett hörn av boxen och svälter ihjäl? Eller blir sedd av en skötare som då, när grisen uppenbart är ”sjuk” slår ihjäl den?

Och glöm inte avblodningen! Och suggan – när hon under förlossningen stängs in i en bur så att hon inte kan vända sig – hur ska hon ha det bra?

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.