Den då 38-åriga kvinnan blev känd som ”väsktanten” efter fotografiet Hans Runesson tog i Växjö, april 1985. Foto: Hans Runesson / SVT
Debattinlägg

”Känslan har gått förlorad i översättningen till staty”

Publicerad
SKULPTURBRÅKET ·

”En sådan staty reducerar en stark symbol för motstånd mitt i vanmakten till ett banalt budskap om att det är rätt festligt med arga tanter i största allmänhet”, skriver journalisten Lisa Magnusson.

Om debattören

Lisa Magnusson
Journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Växjö, den 13 april 1985, runt lunchtid. En kvinna med ansiktet förvridet av ilska rusar fram och svingar sin handväska rätt i huvudet på en ung man i en nynazistparad.

Detta frusna fotoögonblick har blivit ikoniskt. I slutet av 1990-talet belönades det med utmärkelsen Århundradets bild.

Växjö kommun diskuterade även att uppföra en staty över kvinnan med handväskan, men det tilltaget har stoppats av den nya kultur- och fritidsnämnden​s arbetsutskott.

Det var ett bra beslut.

Inte på grund av att kvinnan med handväskan under sitt liv lidit av ”svår ångest och stått under psykiatrisk vård”, såsom konstnären och prästen Kent Wisti gör gällande i en flitigt delad debattartikel för Sveriges Radio.

Wisti ogiltigförklarar handlingen, menar att hon nog inte visste vad hon gjorde, och att hon hur som helst aldrig ens träffade.

Kvinnan sade dessutom efteråt att hon tyckte all uppmärksamhet var obehaglig, påpekar han – uppenbarligen glömsk av att hans egen text inte bara namnger henne utan även lämnar ut hennes privatliv i förringande ordalag.

Det har framgått att kvinnans släktingar suttit i koncentrationsläger. Det enda vi rimligen kan anta om hennes vilt svingande väska är att hon verkligen var fly förbannad på nazisterna som intog gatorna den där aprildagen.

Det är också däri bildens kraft ligger. Inte i henne som person, utan i att den så tydligt fångar den lilla människans förtvivlan och vrede inför mörkrets makter.

Denna mycket allmängiltiga känsla har emellertid gått förlorad i översättningen till staty. Där står kvinnan med handväskan ensam, nynazisten är borta. Kvar blir därmed en halv historisk spillra, helt utan sammanhang, som hytter stumt med handväskan rätt ut i tomma luften.

En sådan staty reducerar en stark symbol för motstånd mitt i vanmakten till ett banalt budskap om att det är rätt festligt med arga tanter i största allmänhet.

Om kommunen vill ha ett minnesmärke över en Växjöbo med civilkurage vore det bättre att snegla mot Elin Wägner. Hon var författare, journalist och medlem av Svenska Akademien, engagerade sig för kvinnlig rösträtt, för frihet och jämlikhet, för miljön, för freden.

Redan under tidigt 1930-tal motsatte Wägner sig Adolf Hitler på ett sätt som det skulle ta många inom svensk politik åtskilliga årtionden att våga göra.

Wägner tvivlade ibland, tyckte att allt kändes tröstlöst. Men hon kom alltid tillbaka. ”Man kan hinna mycket mellan tårarna”, som hon skrev i romanen Pennskaftet.

Man kan hinna mycket mellan tårarna. Det är inte bara en vacker illustration av just den känsla av desperation som människor tolkar in i bilden av kvinnan med handväskan.

Det är också en påminnelse om vikten av att aldrig någonsin ge upp inför inför de där stöveltrampen som alltjämt ekar genom Europa.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.