Idag publicerade SVT Nyheter en undersökning som slår fast att det råder stor brist på personer med utländsk bakgrund i toppbolagens styrelser. Jag och många fler är intresserade av en mer detaljerad rapport.
Normkritikerna hyllar och ropar ”Äntligen lite siffror på det vi pratar om”. Och andra menar ”Men hur räknar ni egentligen vad som är vit och ickevit?”.
Enligt mig gör båda sidorna det enkelt för sig.
Det tråkiga är att det tyvärr går till på på samma sätt även inom bolag som faktiskt vill göra en aktiv satsning på mångfald.
Det finns många exempel på goda försök att bli bättre. Det är bra att bolagen som gärna flaggar för mångfald synas och granskas. Jag har med egna enkla undersökningar insett att mycket av mångfaldsarbetet stannar vid en fin policy.
Det vill säga ett papper som medarbetare, sällan ledningen, får på någon konferens. Ett papper som många inte ens läser. Och det bidrar inte heller till att konkretisera exakt hur en mångfaldspolicy skulle påverka deras vardag.
Vi bör hitta metoder och konstant mäta och granska både offentliga och privata organisationer eftersom vi har lagar som ska reglera att vi ser till kompetens snarare än hudfärg.
Vi vet att hudfärg spelar roll vid rekrytering av höga befattningar. Det är därför vi och hela EU har infört diskrimineringslagar.
Normen ser ut på ett visst sätt och vi rekryterar likasinnade. Det är en fördummande men tyvärr väldigt lättillgänglig trygghetsmekanism vi har. Även om det inte ska betraktas som en ursäkt.
I och med att vi faktiskt bedömer människor efter ytliga attribut är det alltså absolut intressant att undersöka sådant i relation till maktpositioner.
Men i dagsläget kan vi inte undersöka de här sakerna i Sverige. Ett mätinstrument saknas.
SVT har förtydligat och problematiserar själva kring hur de har räknat vit/icke vit. Om man nu har valt att definiera efter amerikanska begrepp så bör man ha förståelse för att i USA så identifierar människor formellt ofta sig själva.
När man till exempel söker ett jobb kan man uppge dessa identiteter själv. Det är alltså inte en journalist som bestämmer om till exempel Berit är svart, latino eller vit.
Förutom att det är otroligt svårt att identifiera vita och icke-vita personer så ser jag inte nyttan med begreppen, då de rent begreppsmässigt mäter ”vit” och ”alla andra”.
Det säger inte någonting i en globaliserad värld, där en vit polack kan vara mer diskriminerad än en infödd iranier. I alla fall på individnivå.
Något som jag ofta tjatar om är att vi måste arbeta med mångfald på riktigt.
Mångfald är ett begrepp som bör definieras utifrån en behovsanalys för varje enskild organisation och är inte i alla lägen så enkelt som att räkna hudfärg och etniciteter, varken egendefinierade eller ditklistrade av någon annan.
Mångfald handlar om tillåtande processer. Det handlar om diskrimineringslagen, lika mycket som arbetsmiljö, lönsamhet, marknadsundersökning och konkurrenskraft.
Lönsamhet nämns förvisso av SVT men så länge många tror att mångfald per automatik leder till lönsamhet och innovation gör vi egentligen inte mångfald på riktigt.
Om miljön där gruppen verkar inte är inkluderande leder mångfald bara till konflikter och är inte alls särskilt innovativt. Perspektiven ska inte bara finnas utan även tas tillvara.