Vi lever i oroliga tider. Sverigedemokraterna gjorde ett rekordval efter en hätsk antiromsk och antimuslimsk kampanj. Antalet hatbrott stiger. Romer har misshandlats, beskjutits, deras boplatser attackerats.
Drygt hälften av landets moskéer har vandaliserats, på några orter angripits med brandbomber. Slöjbärande kvinnor trakasseras då de rör sig i det offentliga rummet. Afrosvenskar berättar om rasistiska påhopp som en del av vardagserfarenheten.
Judar vittnar om stigande oro inför en alltmer aggressiv antisemitism. Hetsen mot afrosvenskar, judar, muslimer och romer på sociala medier når nya höjder och forskningen visar att det tycks föreligga ett samband mellan näthat och våld mot utsatta grupper.
Bilden är inte entydigt negativ: samtidigt som rasister vädrar morgonluft har antirasismen ökat. Runt om i landet har människor solidariserat sig med romers rätt till ett värdigt liv i trygghet. På orter där moskéer attackerats har lokalbefolkningen reagerat med solidaritetsmanifestationer.
Efter Uppdrag gransknings reportage om judars utsatthet i Malmö uppvaktades den judiska församlingen av ledande muslimer till stöd för sina judiska grannar.
Inspirerade av Oslo där muslimer och judar förra helgen slog en skyddsring runt synagogan och nu planerar en liknande aktion runt en av stadens moskéer, förklarade nätverket Gränslöst mänskligt, som består av olika minoritetsgrupper, att de ämnar göra en liknande aktion utanför synagogan i Stockholm.
Det är ett steg i rätt riktning: judar, muslimer, romer, samer, svarta och alla andra slags svenskar har allt att vinna på ett samarbete mot rasism och för alla människors likhet i rättigheter och värdighet.
Efter attackerna i Paris och Köpenhamn som ökat svenska judars farhågor för att något liknande kan ske i Sverige, arrangerade Kholod Saghir, Somar Al Naher, Dror Feiler och jag en solidaritetsmanifestation vid synagogan i Stockholm.
”Vi känner en stark samhörighet och gemenskap med våra medmänniskor som utsätts för hatbrott”, skrev vi på SVT Opinion. ”Oavsett om det är judar, romer, muslimer, flyktingar eller journalister som drabbas av terrordåd så är en attack på en av oss en attack på oss alla”.
För mig var aktionen en del av det konsekvent antirasistiska engagemang jag bedrivit de senaste fyrtio åren. Det har renderat mig otaliga påhopp och mordhot.
Till den skaran sällade sig så Ulf Öfverberg från Samfundet Sverige-Israel i ett förtalsliknande ”svar” fullt av grundlösa påståenden om att jag och den svenskjudiske konstnären Feiler skulle ha ”behandlat Israel som världens jude” då vi engagerat oss i Ship to Gaza, varför Öfverberg betackade sig för vår solidaritet.
På vilket sätt Herr Öfverberg representerar den judiska minoritet som vår solidaritet riktade sig till förblir oklart. Vår inställning är dock glasklar: judar har i århundraden bidragit till vår gemensamma historia och har en självklar rätt att leva i trygghet fria från antisemitiska angrepp.
Ett element i dagens antisemitism är att judar här skuldbeläggs för vad den israeliska militären gör, enligt samma rasistiska logik som då muslimer här anklagas för vad andra muslimer gör någon annanstans.
Öfverbergs försök att kapitalisera på antisemitismen för att främja andra politiska mål än de antirasistiska är därför särskilt osmaklig. Ship to Gaza riktade sig inte mot judar eller Israel utan mot den högerisraeliska regimens folkrättsvidriga belägring av det palestinska civilsamhället och stöddes av judiska antirasister i Israel.
En konsekvent antirasism tar ställning för alla människors likhet i värdighet och rättigheter, oberoende av tillskriven ras, etnicitet, kultur eller religion.
Den principen har väglett mig under alla år och förklarar mitt engagemang mot rasism, antisemitism, antiziganism och islamofobi.
Öfverberg, som hittills inte höjt rösten då moskéer och romska läger satts i brand, är välkommen att förena sig med mig och alla andra konsekventa antirasister att agera till försvar för den principen. Förutsatt, förstås, att han delar den.