Bilden till vänster gjorde en tonårig Martin Kellerman någon gång runt 1990. Greider och Kellerman satt då bredvid varandra i källaren till serietidningen Galago. Det var en illustration till en artikel Greider skrev om dansband. Alstret pryder emellertid en vägg i det greiderska residenset. Foto: Privat / SVT
Debattinlägg

”Dansbandsmusiken berättar om Sverige”

Publicerad
MUSIK ·

”Dansbandsmusiken saknar i princip helt hängivna uttolkare i kulturlivet men trots det är den en oerhört stark referenspunkt för all seriös kultur”, skriver Göran Greider med ett förflutet i dansbandsorkestern Göran Greiders.

Om debattören

Göran Greider
Chefredaktör Dala-Demokraten

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag har så länge jag kan minnas varit ett slags estetisk nihilist:

Inga objektiva värden finns när det gäller konst, litteratur eller musik. Att somligt värderas högt och annat lågt har med helt andra saker att göra – klass, kön, utbildning, ålder, etniska rötter, politik.

Tro mig, om det enbart existerade två musikverk i världen, exempelvis Thorleifs Gråt inga tårar för min skull och Lasse Stefanz De sista ljuva åren, så kan man vara säker på att den ena låten skulle betraktas som ett mästerverk för finsmakare och den andra som värdelös skräpkultur.

Tankeexperimentet är en mardröm, men kring mästerverket skulle en hel sofistikerad tolkningskultur på universitet och kultursidor utvecklas medan den usla, av experterna avskydda låten, blev de breda folklagrens val.

Så illa att det bara finns två musikverk i världen är det tack och lov inte och även om objektiva kriterier saknas för vad god konst är så finns det vitala och oundgängliga subjektiva åsikter som alltid förblir det värdefulla; samtalet om konst har ett objektivt värde.

Den svenska dansbandsmusiken är antagligen ett av de märkligaste kulturfenomen som uppstått. Den är mycket yngre än rocken eller popen, ja nästan samtida med hiphopen, men känns ändå alltid mycket äldre och liksom evigt medelålders.

Den kan framstå som amatörmässig, men man kan vara säker på att landets främsta klassiska musiker eller popmusiker inte skulle fixa att få till musiken till den pardans som den är avsedd för.

När jag själv en kort tid var med i ett dansband insåg jag att musiken var mycket knepigare än vad jag trott; mina idoler som sextonåring var Jimi Hendrix och Bob Dylan men när jag stod där med min Gibson Les Paul-kopia i dansbandet hade jag inte minsta nytta av det.

Men dansbandsmusiken är förmodligen ett av de mest originell svenska uttryck som kommit fram i musiken genom alla tider. Den går nästan inte att exportera, utom till de nordiska grannländerna.

Dansbandsmusiken saknar i princip helt hängivna uttolkare i kulturlivet men trots det är den en oerhört stark referenspunkt för all seriös kultur.

När Peter Birro skriver sin underbara tv-serie Viva Hate flyter i några scener indiepopens själva själ samman med dansbandskulturen; det är när sångaren Daniel måste ersätta den skadade gitarristen i Claes-Göranz.

Och denne Morrissey och Johnny Rotten-fantast får en chock när dansbandsledaren läser poeten Gunnar Ekelöf för honom.

Artisten Björn Afzelius plötsliga uppdykande i Viva Hate berättar också något viktigt: Afzelius är ju en länk mellan proggen och dansbandsvärlden. När ett hjärta går i tusen bitar kommer många av bitarna från dansbandskulturen.

Dansbandskulturen är ganska starkt närvarande i allt vad svenskt drama heter – särskilt när livet utanför metropolerna ska skildras. I dramaserien Möbelhandlarens dotter hade ett dansband huvudrollen, liksom i filmen Black Jack.

Därför tycker man ju att dansbanden borde vara mer närvarande i Melodifestivalen, om så bara för att spegla något stort som finns därute och som trots återkommande kriser – dansbanden har överlevt både discon och folkparksdöden – fortsätter att leva.

Flera gånger har dansband och framförallt dansbandssångare också medverkat i Mellon. Vem glömmer till exempel det kanske sämsta bidrag Sverige någonsin sänt till eurofinalen – Beatles gav oss sin musik, med Forbes? Bättre gick det för Arvingarnas Eloise.

Men Melodifestivalen, som jag för övrigt tror är på väg att slockna som evenemang, skulle nog behöva fler inslag av just dansband. Mellomusiken är för paketerad, förutsägbar och livlös.

Inte ens den sista energin hos de ironiska generationerna lär på sikt kunna hålla liv i det vuxna intresset för detta TV-evenemang. Mellon är dessutom – i motsats till den liksom evigt dialektala dansbandsmusiken – totalt platslös. De orter som håller i  evenemangen har en tendens att utplånas i uniforma publikhav.

I dessa yttersta tider har det faktiskt uppstått en sida på Facebook som heter Dansbandsvänstern. Jag antar att den är ironisk, fast jag är inte säker.

Men går man in där vaknar onekligen livsandarna: ”Vi i Dansbandsvänstern vill önska er alla ett gott nytt år fyllt med revolution och dans.” skrev man den 2 januari.

En falang kallar sig till och med Autonoma dansbandsvänstern. När rasistorganisationen Pegida skulle demonstrera i Malmö för en tid sedan drämde dansbandsvänstern till med följande: ”Jag hoppas att det är flera dansbanders idag som tänker bugga på Pegidas skallar!”

Nej, jag tillhör inte dansbandsvänstern. Men litet mer av dansband i Melodifestivalen och på kultursidor tror jag skulle ge oss alla mer kunskaper om vad Sverige är för land.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.