Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Jag behöver inte tycka om allt alla andra feminister gör”

Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN · ”Det är tack vare kvinnokampen som vi idag har miljontals kvinnor som gör skillnad i världen. Som inte bara lägger sitt krut på finputsning av det heterosexuella samlivet eller reformer som gynnar de redan gynnade”, skriver Petra Östergren.

Petra Östergren
Författare, doktorand i socialantropologi Lunds universitet

Frågan jag får slänger ut mina tankar på en boomerangliknande resa:
”Har 8 mars spelat ut sin roll – är dagen fortfarande värd att uppmärksamma?”

Det allra första, reflexliknande svaret är: ”Självklart!”

Jag har varit feminist sedan högstadiet i Kiruna. Jag minns det så väl, att vara en av de bästa i klassen och tävla med killarna och inse att jag aldrig, aldrig kommer att bli tagen på allvar om jag spelar tjej-spelet – åmar mig och kråmar mig och gör mig till.

Istället måste jag bli mer lik killarna. Jag beslöt mig till och med för att sluta med make-up. Jag lade ned sminkpennorna på min fjortonårsdag och tog inte upp dem igen förrän jag började närma mig de trettio.

Vid det laget hade jag insett att de yttre feminina markörerna inte var särskilt viktiga. Tvärtom kunde de användas som vapen och redskap för att nå fram med intellektuella resonemang och politiska budskap, särskilt feministiska.

Dessutom, i en gruvstad som Kiruna – där alla tecken på manlig svaghet måste döljas  - är det svårt att tävla med killar på killars villkor.

En kompis berättar om hur han råkade slänga i sig en näve jordnötter på krogen en sen kväll, kände det välbekanta pirrandet i läpparna och hur svalget snabbt svällde igen.

Som tur var kände någon igen tecknen på en anafylaktisk chock och kom till hans undsättning. För, säger min kompis idag och skrattar, hans enda tanke var att han inte fick visa att han blev dålig. Det var ju ”skämmigt”.

Men om den första etappen i min 8 mars-resa är ”självklart behöver vi internationella kvinnodagen!”, så är den andra: ”nä, jag kan verkligen inte tycka att de jämställdhetsfrågor som diskuteras i dag känns särdeles relevanta”.

Jag kan inte känna någon större entusiasm för pappamånader, bara bröst på badhus eller kvotering av börsbolagens styrelser. Eller någon större respekt för ett feministiskt parti som verkar sakna fördelningspolitisk verklighetsförankring.

Särskilt inte när jag läser att Norrbottens Läns Landsting planerar att ta ut flera hundra kronor för varje ambulansfärd. Har inte fattiga pensionärer, särskilt kvinnor, tillräckligt svårt för att få kassan att gå ihop?

Det vore väl i så fall smartare och mer solidariskt att dra ner på de där föräldramånaderna så att välfärden kom fler till gagn?

Men visst vet jag att feminismen är så mycket mer än det som passar in i mediedramaturgin. Det sker en enorm och oändlig feministisk verksamhet på alla samhällets nivåer. Och det är en aktivet som även belyser transfrågor och ifrågasätter de normer som får män att bokstavligen hellre dö än visa svaghet.

Vilket leder till den sista etappen på min boomerangliknande resa. Jag säger ja till Internationella kvinnodagen!

Vi ska vara som en månghövdad hydra, skrev jag i ”F-ordet. Mot en ny feminism” för några år sedan. Huggs ett huvud som står det oss tusende åter. Det tror jag fortfarande på.

Jag behöver inte tycka om allt alla andra feminister gör. Och framförallt – det är tack vare kvinnokampen som vi idag har miljontals kvinnor som gör skillnad i världen.

Som inte bara lägger sitt krut på finputsning av det heterosexuella samlivet eller reformer som gynnar de redan gynnade.

Skulle jag bara välja en av alla dessa kvinnor, så går min knutna näve och röda ros till journalisten Magda Gad idag. Hon som trotsade alla rädslor och farligheter och åkte till Liberia när ebola härjade som värst. Som fann barn som behövde hennes hjälp. Som alltid skriver ur kvinnors perspektiv.

Och som inte sällar sig till en mumlande klagan över journalisters sjunkande löner – utan är med och startar en helt ny slags internationell journalistisk – Blank Spot Project – och genom det visar att kvinnor kan.

Grattis på kvinnodagen!

Feminism

Mer i ämnet