Med en alltmer centraliserad mediabevakning har landsbygdens utmaningar fallit i skymundan, men Uppdrag Granskning tar den här veckan upp en av Sveriges största utmaningar: att Sverige är ett delat land.
Det finns en urban del av vårt land som går starkt framåt, en del som har en mycket stark dragningskraft på den lättrörliga, yngre generationen.
Den andra gruppen består av alla de kommuner som under relativt lång tid nu har kämpat för att behålla sin befolkning och detta är den del av landet som inte kan erbjuda en urban livsstil.
I princip talar vi om alla de kranskommuner vi hittar runt om i landet som inte ligger i Stockholm, Göteborgs eller Malmös arbetsmarknadsregion.
Och ju längre bort från en större stark kommun man är belägen, desto tuffare är tillvaron.
Det är ett mönster som pågått under många år och självklart leder det till en rad problem. Dels urholkas arbetsmarknaden då ingen ny kunskap tillkommer.
Även köpkraften urholkas eftersom färre människor går ut och fikar, äter, klipper håret och såvidare, vilket gör det svårt för den typen av aktiviteter att klara sig, vilket i sin tur gör platsen ännu mindre attraktiv.
Och detta kan inga kommunala transfereringar råda bot på. Det är alltså inte bara ett arbetsmarknadsproblem som dessa platser står inför utan i princip lika hög grad en livsstilsutmaning.
För många kommuner är flyktingmottagande en strategi för att öka befolkningen igen, men tittar man på vilka kommuner som i högst grad tar emot flyktingar relaterat till folkmängden så är det kommuner med redan hög arbetslöshet, höga sjuktal och låga inkomster.
Med andra ord tas en stor mängd flyktingar emot på orter som redan har stora socioekonomiska problem, vilket på sikt riskerar att skapa en annan typ av problem än den med negativ befolkningsutveckling.
Om vi tittar på utvecklingen sedan slutet av 1960-talet så har storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, ökat i befolkning i genomsnitt med nästan 50 procent. Under samma tidsperiod har i princip samtliga arbetsmarknadsregioner som i slutet av 1960-talet hade färre än 100 000 invånare minskat i befolkning med mellan 10-25 procent.
På kommunal nivå har närmare hälften av kommunerna färre invånare kvar än för fyra decennier sedan. Stora blir allt större, små blir allt mindre.
Varför är detta ett problem då? För självklart skall alla få rätten att bo exakt var man vill.
Forskning visar dessutom att produktiviteten ökar i städer, det vill säga större ekonomiska värden skapas, när människor bor tätare eftersom exempelvis arbetsmarknaden då fungerar mer effektivt.
Så på nationell nivå är egentligen urbaniseringen ett mindre problem. Problemen uppstår istället på regional nivå. För vi skall komma ihåg att lång ifrån alla vill flytta till en större stad.
Fortfarande bor 33 procent av landets befolkning i en gles- eller landsbygdskommun.
Utmaningen ligger i att bibehålla en god livskvalitet för denna del av befolkningen. Hur kan vi försäkra oss om att skolor kan ligga kvar, att närlivsbutiken kan hålla öppet och posten kan delas ut alla dagar i veckan på sikt?
Kan dessa individer förvänta sig samma levnadsstandard och infrastruktur, till exempel när det gäller bredband, som de hade fått om de bosatt sig inne i en stad? Frågan är helt enkelt vad som på sikt skall hända med en mycket stor del av Sveriges kommuner?
Alla dessa platser är idag i stort behov av nya strategier inför framtiden.
Nu måste näringsliv och fastighetsägare träda fram och ta ett allt större ansvar för platsernas utveckling – tillsammans med politiken och tjänstemännen.
Det måste skapas nya plattformar för regionala samarbeten, för ingen nationell politik, inga infrastrukturprojekt eller andra investeringarna kommer att rädda dessa platser.
Kraften måste komma från platserna själva och det är mycket hårt arbete.
Men backar vi från denna utmaning riskerar vi att skapa ett ökat utanförskap som inte längre sträcker sig till förorter i våra storstäder utan ut över hela landet.