I kvällens Uppdrag granskning om etableringsreformen, Den slutna cirkeln, berättar jag om de mordhot jag fått motta på grund av asylboendet i Vänersborg.
Att ta emot människor som flyr borde vara lika naturligt som att ha klasskamrater i skolan. En konsekvent nationell asylpolitik skulle lösa många problem.
Framför allt om den sätter regler för hur alla kommuner solidariskt måste bidra till att ta emot och hjälpa alla dem som flyr till Sverige.
Om det vore lika naturligt att ta emot flyktingar som att barn har klasskamrater i skolan skulle jag kanske inte ha blivit mordhotad.
Vänersborg är en av de kommuner som har öppnat dörrarna för asylsökande.
Jag är stolt över asylboendet på Restad Gård. Många anser att det är ett av Sveriges bästa.
Här finns allt som de som flyr behöver medan de väntar på att deras asylansökningar behandlas.
Så långt är allt gott och väl. Om det hade funnits ett väl fungerande system för att hjälpa de asylsökande vidare ut i landet, skulle vårt asylboende vara ett mycket bra och tillfälligt boende i avvaktan på placering på andra platser i Sverige.
Men så fungerar det inte. Alltför många blir kvar hos oss på Restad Gård även efter att de fått permanenta uppehållstillstånd. De får inga kommunplaceringar.
Till det kommer anknytningsinvandringen. Situationen är på väg att bli ohållbar för oss i Vänersborgs kommun. Staten tar inget ansvar för alla dem som kommer via anknytning.
Migrationsverket fattar beslut i anknytningsärenden innan bostadsfrågan är löst och överlåter på kommunen ordna det. Vad ska vi säga till alla anhöriga som frågar om var de ska bo och vem som ska betala ut ersättningar?
Det råder bostadsbrist i Vänersborg, precis som på många andra håll i landet. Kön till ett boende är flera år lång. Arbetslösheten är hög med en stor andel människor som inte får jobb på grund av ohälsa och språksvårigheter.
Bristen på utflyttning från asylboendet gör att förskolebarn och skolbarn blir kvar i den tillfälliga förskolan och skolan. Integrationen försvåras. Undervisningen i svenska för invandrare är halverad därför att vi inte klarar kostnaden.
Det här är en förenklad bild av situationen i Vänersborg. Den visar effekterna av bristen på en konsekvent nationell asylpolitik.
När flyktingarna har flyttat in på asylboendena släpper staten taget och överlåter ansvaret på kommunerna.
Jag har vid flera tillfällen sökt regeringen för att få stöd och hjälp med lösningar, men inget händer. Istället för att hjälpa de asylsökande att etablera sig runt om i landet, fastnar de hos oss och våra resurser räcker långt ifrån till för att möta deras behov.
Så här kan det inte fortsätta. Fler människor knackar på dörren till Sverige och kliver in. Vi måste dela ansvaret solidariskt mellan alla kommuner.
Att ta emot människor som flyr från andra länder borde vara lika naturligt och odramatiskt som att ha äldreomsorg och böcker till barnen i skolan.
När alla kommuner hjälps åt blir integrationen med automatik bättre, enklare och smidigare. Vi undviker att stora grupper koncentreras till ett fåtal platser.
Vi motverkar främlingsfientlighet och vi värnar det öppna samhället där människor kan säga sin mening utan att bli mordhotade.