Foto: Tina Enström/SVT
Debattinlägg

”Förlorad mångfald när alla hus sprakar i pastellfärger”

Publicerad

STADSBYGGNAD · ”Att stå upp för allmänintresset, i det här fallet gatubilden i all sin banalitet, är ofta det mest inopportuna man kan göra som politiker. Att försvara långsiktighet, kontinuitet och helhetssyn ger ingen hjälterubriker”, skriver Håkan Boström

Om debattören

Håkan Boström
Skribent och samhällsdebattör

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Ska man få måla sitt eget hus i vilken färg man vill? Till och med i flera färger som går över i varandra. Ja! förefaller en enig kör av journalister ropa, med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i spetsen.

Byggnadsnämnden i Mjölbys beslut, att inte låta konstnären Bernth Uhno i Skänninge behålla sin orangegula skiftning på huset har onekligen väckt drevinstinkten till liv hos Stockholmstidningarnas reportrar.

Den centerpartistiske ordföranden i byggnadsnämnden hängs ut som just den blandning av inskränkt lantis och maktfullkomlig byråkrat som storytellingschemat föreskriver – och förstås helt i linje med reportrarnas fördomar om en lokalpolitiker från Mjölby.

Inte nog med det. Den dåligt medietränade lokalpolitikern råkar dessutom säga att färgsättningen ”inte är svensk”. Denna bisak görs naturligtvis till huvudsak enligt mediedramaturgins ABC-bok.

Det antyds mellan raderna att Centerpolitikern säkert är Sverigedemokrat i smyg. Att politikern egentligen bara torde ha menat att man inte brukar måla hus i övergående nyanser är det ingen som vill bry sig om. Varför nyansera en bra story.

Konstnären Bernth Uhno förvandlas å andra sidan i mediedramaturgin till Skänninges egen Pippi Långstrump. Det är givet var sympatierna ska hamna.

Individualismen har blivit vår tids överideologi och inget är idag enklare eller mer populistiskt gångbart att torgföra än parollen: ”låt folk göra som de vill!”.

Att däremot stå upp för allmänintresset, i det här fallet gatubilden i all sin banalitet, är ofta det mest inopportuna man kan göra som politiker. Att försvara långsiktighet, kontinuitet och helhetssyn ger ingen hjälterubriker.

Självfallet ska husägare ha stor frihet att själva välja både färg och form på sitt hem. Ju modernare hus desto större kan den friheten få vara. Men en byggnad är också en del av en större helhetsbild.

De flesta är nog överens om att det skulle se förskräckligt ut om en fastighetsägare fick för sig att måla om huset i lila eller turkost mitt i en gammal dalaby där alla hus är rödmålade med vita knutar.

Att äga något innebär delvis en plikt att vårda det. Det gäller inte minst byggnader som kanske stått där innan den nuvarande ägaren föddes, och kommer stå kvar långt efter att denne försvunnit.

Det är faktiskt inte bara den enskildes privatsak. Individen har också ett ansvar mot omgivningen.

I en tid när normkritik och individualism gjorts till vad som närmast är att likna vid en modern religion blir även det mest banala hävdande av något annat än ”rätten att göra som man vill” genast misstänkliggjort.

Vi älskar myten om den lilla människans kamp mot samhället – David mot Goliat. I själva verket fungerar inget samhälle utan rättesnören, hänsynstagande och viss kontinuitet.

Det är självklart att det behövs både nytänkande och utrymme för kreativitet. Men det handlar om en avvägning. Ensidigheten i den svenska individualistvurmen leder dessutom i slutänden inte sällan till likriktning.

När alla hus till sist sprakar i pastellfärger har vi rentav förlorat mer av mångfald än vi vunnit.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Det gula huset

Mer i ämnet