Räddningshelikopter från franska militärpolisen landar bakom en medieparabol, nära haveriplatsen i Seyne-les-Alpes, Frankrike, 26 mars 2015. Foto: Jean-Paul Pelissier / Reuters
Debattinlägg

”Katastrofjournalistiken har nått nya höjder”

Publicerad
FLYGKRASCHEN I FRANKRIKE ·

”Rapporteringen från flygkrascher följer ett mönster. Jag känner så väl igen det. 1989 dog min far i en flygolycka i Oskarshamn, 16 personer omkom. Uppståndelsen i media var enorm”, skriver journalisten Lotta Gröning.

Om debattören

Lotta Gröning
Journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Flygolyckan i franska alperna är en katastrof, 150 människor miste livet, förmodligen på grund av en pilot som beslutat sig för att ta sitt eget liv och låta passagerarna följa med.

Det låter som ett filmmanus i Hollywood och vi i media exploderar av upphetsning. Det är alltid uppfriskande med en bra story, även elände kan vara roligt att skriva om.

Det är inte så konstigt, vi har våra yrkesroller, känslorna måste läggas åt sidan allt för en bra rapportering. Vi börjar bli vana med ond bråd död och elände.

Terrorattentat, skepp som förliser, naturkatastrofer, kriminella gäng som har uppgörelser med automatvapen på gatorna och inte minst flygkrascher.

Den så kallade katastrofjournalistiken har nått nya höjder. I takt med verklighetens allt blodigare drama tappar vi empatin, förståelsen för de drabbade och inte minst etiken och moralen.

Journalistkåren blir som ett gäng paparazzifotografer i jakten på den bästa storyn och den bästa bilden. Flygkraschen i franska alperna vrids ut och in i svenska medier – på ett förhållandevis snaskigt sätt.

Jag har följt rapporteringen i flera dagar nu där klämkäcka programledare kontaktar sina ditsända reportrar som nästan hörs vara i extas över att få bevaka denna händelse.

Vad synd att ni missade dånet av fyra polishelikoptrar som kom in och flög över nedslagsplatsen, kvittrade en reporter på Sveriges radio. Det är väl lättare när det inte är svenskar som drabbats.

Rapporteringen från flygkrascher följer ett mönster. Det har under senare år också blivit lite av en kult att komma så nära vraket som möjligt, att kliva omkring bland döda kroppar, resväskor och gosedjur.

När passagerarplanet från Malaysian Airlines störtade i Ukraina och alla 295 passagerare dog var vi journalister på plats. Bevakningen av nedslagsplatsen var dålig och journalister från hela världen klev runt bland vrakdelarna.

När vi väl visat förödelsen kommer vi till passagerarna. Bilderna på offren, de små barnen, de gravida kvinnorna, nyförlovade och nygifta. Sorgliga livsöden säljer.

Nästa klassiska grepp är de som skulle ha varit med på olycksplanet men av någon anledning missat det. De berättar om sin lycka om att vara i livet.

De reportagen blandas med anhöriga som bryter ihop och befinner sig i ett totalt chocktillstånd. Så kommer sorgeprocessen främst bland omgivningen. Ministrar som hedrar, vänner som gråter, folk i allmänhet som också gråter, krisgrupper för alla som är chockade.

Jag känner så väl igen mönstret. 1989 dog min far i en flygolycka i Oskarshamn, 16 personer omkom. Uppståndelsen i media var enorm eftersom det var politiker och en hel utredning som raderades blev bevakningen stor.

Jag minns bilderna på liken vid nedslagsplatsen under gröna plastdukar. En av dem som låg där var min far. I alla medier var rapporteringen om hur planet störtat, hur lång tid de hann tänka och om de dog omedelbart.

Telefonen ringde oavbrutet av människor i chock och av journalister ville ha en kommentar. Min mamma och jag bestämde oss för att fly, min bror var tio år och vi satte oss i bilen och körde runt i timtals till mörkret föll in och vi kunde smyga hem till huset.

TV, radio och tidningar var bannlysta. Sorg och chock tar sig olika uttryck. Jag minns att de som steg fram och sa att vi skulle ha varit med på planet föraktade jag stort.

Vi var ensamma och chockade och vi visste inte då om vi överhuvudtaget skulle överleva.

Jag kan önska att de journalister som bevakar stora katastrofer bör ha erfarenhet av människor i chock och tänka på att både etik och moral är viktiga grundpelare när man jobbar med katastrofer.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Medier

Mer i ämnet