Iranska landslaget inför matchen mot Bahrain i Asiatiska Cupen i Melbourne, januari 2015 Foto: WILLIAM WEST/AFP
Debattinlägg

”Jag ska gå på min första fotbollsmatch på över 15 år”

Fotboll ·

”Frågan är alltså inte bara om Sverige ska tillåta iranska landslaget att spela fotboll i en vänskapsmatch, utan också om handel med Iran ska öppnas upp. Mitt svar på båda frågorna är att utbyte är det bästa alternativet”, skriver svensk-iranske kurden Nima Sanandaji.

Om debattören

Nima Sanandaji
Författare och VD för European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR)

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Idrottarna Golpar Parvarde, Edwin Tehrani, Akbar Parizani, Mohammad Darafarin och Khosro Parvarde kritiserar hårt den vänskapsmatch som ska hållas mellan det svenska och iranska fotbollslaget imorgon.

De fem svensk-iranska idrottarna beskriver det hela som ”en propagandaseger för ett medeltida skräckvälde som överlever genom repression samt export av terrorism och fundamentalism” på SVT Opinion.

Personligen håller jag inte med.

Jag har ett annat perspektiv. Därför ska jag gå på min första fotbollsmatch på över 15 år – inte som en politisk handling, utan istället uppmuntrad av mina vänner med iransk bakgrund som gläds över att kunna följa matchen.

Men också med hopp om att Iran ska bli mer öppet för utbyte med den demokratiska världen.

De fem författarna menar att idrott ”alltid varit en dörröppnare för handel”.

Därför ser de en risk att Iran istället ”för att införa demokratiska reformer för att få tillgång till ytterligare handelsavtal med den demokratiska världen” försöker nå dit genom att öppna upp för idrottsarrangemang.

Frågan är alltså inte bara om Sverige ska tillåta iranska landslaget att spela fotboll i en vänskapsmatch, utan också om handel med Iran ska öppnas upp. Mitt svar på båda frågorna är att utbyte är det bästa alternativet.

Anledningen är enkel: erfarenheten visar att isolering sällan är en taktik som främjar demokratisering och utveckling. Det är en vanlig föreställning att regeringar som utsätts för sanktioner därmed kan förmås att erkänna mänskliga rättigheter och verka för demokratisering.

Men lyckas det verkligen?

Den historiska erfarenheten är att sanktioner, framförallt om de är kortvariga, i vissa fall kan få tillstånd positiva förändringar. I många fall är dock effekten den motsatta.

Forskaren Reed Wood når till exempel slutsatsen att sanktioner ”ofta har försämrat den humanitära situationen och de mänskliga rättigheterna i landet som de riktats mot”.

En unik empirisk studie som Christian Davenport och Benjamin Appel publicerade förra året undersöker 220 perioder där olika regeringar har förtryckt sina medborgare, under perioden 1976 till 2004.

Inte heller dessa forskare finner att extern stöd i form av sanktioner främjar demokrati. Den ekonomiska morot som handelsavtal innebär kan däremot förhoppningsvis öka chanserna till förändring.

Egentligen är det inte svårare än att vi lär oss av erfarenheten. De sanktioner som USA har infört mot Cuba har som exempel inte varit framgångsrika.

Genom att skylla alla problem på sanktionerna kunde Fidel Castro verka som landets diktatur under mer än en generation.

I slutet av förra året förklarade USA:s president Barack Obama i ett tal att sanktionerna i årtionden varit verkningslösa, samtidigt som de slagit hårt mot den kubanska befolkningen.

USA har å andra sidan öppnat upp handel med en annan kommunistisk diktatur – Kina. Handel och marknadsreformer i Kina har möjliggjort för hundratals miljoner människor att resa sig från djup fattigdom och påbörja en resa mot välstånd.

Det är inte svårt att se vilken inställning från USA:s sida som varit mest fruktbart. Vare sig Kina eller Kuba är idag demokratiska.

Men det är bara ett av länderna där medborgarna åtnjuter allt större levnadsstandard, där stora satsningar sker på utbildning och ny teknik och där sporten får utvecklas tack vare internationell konkurrens.

Att sluta isolera länder med auktoritära regimer är ingen garanti för demokratisering. Däremot möjliggör det för befolkningen i dessa länder att skapa sig ett bättre liv, få en tryggare inkomst och dra nytta av moderna teknologier och läkemedel.

Isolering medför en enorm kostnad för allmänheten. Hur motiverar vi den fattigdom som uppstår när uppsidan med demokratisering inte finns? Därför är det hoppfullt att Obama inlett samtal med också Iran om att lätta på sanktionerna.

Till och med den amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation, som står nära de republikaner som till skillnad mot Obama i regel stödjer sanktionspolitiken, lyfter fram hur hårt politiken drabbat den iranska allmänheten.

Heritage skriver att sanktionerna har haft ”förödande effekter” på Irans ekonomi. Jag är säker på att Parvarde, Tehrani, Parizani, Darafarin och Parvarde har goda motiv bakom sin artikel.

Och de kan onekligen mer om sport än jag. Till skillnad från dem ser jag dock gärna att den isolering som Iran varit utsatt för sedan 1970 avslutas.

Ledarna i väst har för länge sedan insett att sanktioner inte är vägen till frihet och demokrati, och i stor utsträckning bestraffar folket snarare än regeringen. Det som står i vägen för nedmontering av sanktionerna är förhandlingarna kring Irans kärnkrafts/kärnvapens-program.

Vi får avvakta och se var den internationella diplomatin landar.

Till dess har vi goda skäl att delta på vänskapsmatchen mellan Iran och Sverige, oavsett vilket av lagen vi hejar på.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.