Det är tydligen inte självklart att man ska kritisera Iran inför fotbollsmatchen ikväll.
Jag har länge kritiserat vänskapsmatchen mellan Sverige och Iran. Detta har resulterat i en stor debatt bland exiliranier, och framförallt en del män har kritiserat mig på olika sätt.
Reaktionerna är knappast överraskande, jag har tidigare kritiserats för mitt engagemang för kvinnors rättigheter i Iran och i mellanöstern.
Det uppskattas inte alltid att man lyfter fram frågor om till exempel hedersproblematik, barn- och tvångsäktenskap.
Även ledningen för mitt eget parti, Vänsterpartiet; har kritiserat mig för mina tydliga ställningstaganden och engagemang i de här frågorna.
Men hade det inte varit för min kritik den senaste tiden kring fotbollsmatchen ikväll så hade inte folk i ens fått veta att kvinnor i Iran inte får beträda arenor där män spelar.
Min förhoppning är att kvinnorna i Iran också får en del av Sveriges utrikespolitiska feminism.
Om man verkligen vill ta upp och undersöka mänskliga rättigheter i ett land så skall man först av allt se hur kvinnorna har det – de har det nämligen alltid sämst i detta avseende. De är alltid mest förtryckta. De är också de först av alla glöms bort.
Varför ska då Iran kritiseras?
Iran var det land som först av alla stater där islam är den dominerande religionen på allvar gav stort offentligt utrymme åt att man officiellt sanktionerade och i lagstiftningen efter revolutionen 1979 införde kvinnofientliga lagar efter revolutionen.
Iran blev en sorts inspiratör för en religiöst motiverad reaktionär kvinnosyn.
Det finns också de som intar ståndpunkten att man skall vara försiktig när man kritiserar idrottsrörelsen. Man skall inte blanda ihop idrott och politik, brukar det heta.
Det är en typisk högerståndpunkt som intas när det dyker upp obehagliga fakta som kan vara komprometterande för högern i dess förbindelser med olika diktaturer.
Vänstern i Sverige har, vad jag förstått, en lång tradition och stolt historia av protester mot förtryckarregimer i samband med idrottsarrangemang – mot Pinochetdiktaturen i Chile och mot apartheidregimen i Rhodesia (Zimbabwe) – för att nämna några exempel.
Jag kan bara beklaga att Vänsterpartiet inte är mer vaksamt när det gäller förhållandena i Iran, då hade kanske en rörelse mot vänskapsmatchen hunnit formera sig. Nu tycks tiden vara alltför knapp för att något sådant skall kunna ske.
Kvinnors röst måste lyftas vid varje tillfälle en match spelas mot ett landslag där könsapartheid gäller. Våra fotbollsspelare bör vara förebilder och vissa sin solidaritet!
I Iran och flera andra länder får inte kvinnor titta på sport tillsammans med män.
Om Irans och Sveriges landslag inte skulle ta ställning, som har inflytande över miljoner sportintresserade i bägge länderna – vem skulle vi be att stå upp mot gällande könsapartheid?
Jag vill inte bojkotta Iran och jag tror inte på långvariga sanktioner som bara drabbar allra fattigaste. Men i sammanhanget är det viktigt att påminna att Iran under president Ruhanis tid har avrättat fler än vad man gjort i till exempel Kina.
Och tänk på alla de miljontals kvinnorna i bland annat Iran som också skulle önskat att få rätten att finnas på en arena, på samma idrottsarena som män, men inte får på grund av sharialagar.
Till dem som avfärdar att fotboll och politik inte hör ihop vill jag påminna om fotbollsspelaren och lagkaptenen Habib Khabiri som arresterades,torterades och mördades för sin kritik mot den islamiska republiken Iran 1984. Han dömdes för moharebeh ”mot Guds vilja”.
Foruzan Abdi, var lagkapten för det iranska damlandslaget i Volleyboll och avrättades också på grund av ”uppror mot Gud”. Må de aldrig glömmas bort!
Avslutningsvis en uppmaning till de iranier som så gärna vill se matchen: glöm inte att ta med plakat och banderoller där det står att kvinnor också är människor!