Det dröjde inte många minuter efter att valresultatet i Israel kungjorts, innan Netanyahus kritiker sade att vinsten var ett direkt resultat av rasism.
Anledningen till denna anklagelse var ett tal som Premiärminister Benjamin Netanyahu höll på valnatten där han uppmanade sina anhängare att gå och rösta på Likud, då vänstergrupper var i full färd med att transportera araber till vallokalerna för att rösta fram en vänsterregering bestående av Joint Arab List och Zionist Union, ledd av Bibis främste rival Isaac Herzog.
Detta uttalande, tillsammans med kungörelsen om att en palestinsk stat inte kommer bli verklighet under hans mandatperiod, väljer många att tolka som rasism, men en sådan tolkning säljer såväl det demokratiska systemet som det israeliska folket billigt.
Inför valet talades det vitt och brett om att Bibi-eran var över. Att ekonomiska och sociala faktorer för första gången på länge skulle utmanövrera säkerhetsfrågor i den offentliga debatten.
Man var trött på Netanyahu, man var trött på krig, man var trött på att betala en förmögenhet för mjölk och bröd i ett land som länge varit ledande i entreprenörskap och akademisk spetskompetens.
Men om man tar denna debatt, oftast förd av expats, Tel Avivier och politiska tyckare, som sanning, ja då förstår man inte landet Israel i sin helhet och man underskattar väljarens förmåga att gå bortom sin plånbok till förmån för en bredare analys.
Det är oerhört viktigt att förstå att precis som att medieeliten boende i Stockholms innerstad inte är representativ för svenska folket så representeras inte gemene israel av Twittereliten, Tel Aviv-borna eller av välmenande konstprojekt i Jenin.
Israelerna är i grunden realister som föredrar säkerhet framför utopi och överlevnad framför vackra ord.
Den israeliska allmänheten vet att den inte har en fredspartner och att fortsatta fredsförhandlingar eller ännu värre, att ge upp israelisk mark som var fallet 2005, kan få katastrofala konsekvenser.
Det stämmer att många israeler ogillar Benjamin Netanyahu och att hans buffliga ledarstil skapat fiender bland såväl partikamrater som meningsmotståndare, men detta val var inte främst ett referendum över Bibi, utan över en trasig fredsprocess.
Bibis klara ”nej” gällande en palestinsk stat hjälpte sannolikt till att säkra valvinsten, i synnerhet när hans motståndare var villiga att dela Jerusalem, men att påstå att detta fungerade som någon typ av magiskt piller som tanklöst svaldes av en rädd och okunnig väljarkår är att underskatta det israeliska folket å det grövsta.
Valresultatet är inte ett uttryck för rasism, men snarare en grundläggande realism som genomsyrar ett land som lever under ständigt existentiellt hot.
Utländsk media ville gärna göra gällande att valet stod mellan social rättvisa och krig, och att krigshetsande Likud vann tack vare fula taktiker.
Detta är inte bara en felanalys, utan en klassisk post-kolonial romantisering av vad man ser som en mindre vetande minoritet.
Det den israeliska väljaren förstår, och resten av världen verkar missa, är att för att kunna diskutera priset på bröd så krävs det att man är vid liv.
Jonatan Stanczak väljer, i en debattartikel på SVT Opinion, att hänvisa till israeliskt självstyre som ”spektakel” och barnfamiljer som ”bosättarsörja”, samtidigt som han glorifierar PA och dess krigsföring mot densamma.
Denna typ av orientalism är tyvärr inte ovanlig, men icke desto mindre felaktig, och hela argumentationen visar att lika mycket som vänstern hyllar demokratin som idé så sparkar de bakut när den verkar mot deras egna ideologiska inriktning.
Istället för att uttrycka sig hånfullt gentemot den israeliska befolkningens demokratiska beslut anser jag att artikelförfattaren bör glädjas åt att valdeltagandet bland den arabiska populationen var högre detta val än i de två senaste, precis som valdeltagandet i stort, och därmed ett bevis på förbättrad integration och ökat engagemang.
Israel, den demokratiska judiska staten, har talat – och budskapet är tydligt: säkerhet framför utopi och överlevnad framför vackra ord.