När Sveriges Radio P3 vill diskutera bögnorm börjar jag tänka på den amerikanska TV-serien Queer as Folk från 2000. Queer as Folk handlar om ett antal bögar i den amerikanska staden Pittsburgh.

Gängets stjärna heter Brian Kinney och är en 30-årig reklamare som har legat med i princip varenda bög i hela Pittsburgh. En kväll ramlar han i en den 17-åriga Justin som han tar med hem och förför, till synes ovetandes om Justins unga ålder.

Dagen efter lämnar han Justin på skolan innan han åker iväg till jobbet och förför en kund inne på toaletten, förvissad om att aldrig mer se Justin mer.

Här kunde historien ha slutat med en förlorad oskuld, ett krossat hjärta och en utnyttjad 17-åring. Istället blir det en fem säsonger lång kärlekshistoria som övervinner olika former av hinder.

För absolut finns det en bögnorm, men jag skulle säga att P3 gör det för lätt för sig. I det fiktiva fall jag beskriver ovan är Justin lika mycket ett subjekt som Brian.

Det intressanta med serien, och det problematiska med hur P3 använder begreppet bögnorm, är att det finns ett antal normer som är i samspel samtidigt och som skapar hinder, utanförskap och ohälsa.

Dessa hinder kan ses som en anledning till det P3 beskriver. I seriens sista säsong så gestaltas detta genom sammandrabbningen av viljan till assimilation och viljan till motstånd. Justin drömmer om villa liv med rabatter, vita staket och grannskapets gemensamma fester.

Brian vill ha dekadens och frihet. En till synes omöjlig ekvation. Den amerikanska historikern Lisa Duggan har skapat begreppet den moderna homonormativiteten, alltså en norm kring hur homosexualitet framlevs.

Denna normativitet handlar om att anpassa sig efter en viss form av liv där tvåsamhet, barn och ett ekonomiskt kapital står i fokus. I och med detta blir också äktenskapet något opolitiskt och privat.

Kampen blir att få acceptans genom att anpassa sig efter ett system, istället för att skapa nya relationsformer och ändra på hur samhället organiserar sig. Det är en bögnorm jag skulle vilja att Sveriges Radio tog upp istället.

Ett svenskt exempel på detta är Ella Lemhagens film Patrik 1,5 från 2008. Genom hela filmen går ett stråk av villkorad acceptans, så länge homoparet anpassar sig efter heteroomgivningen är det inga problem.

En del av filmens konflikt handlar om att just den ena delen av paret Göran och Sven Skoogh egentligen inte vill leva sitt liv på det här sättet. Men motståndet slås ner.

Om vi ska prata om bögnorm och bögcommunityt Qruiser vill jag prata om klubben ”Killar som är killar”. I denna klubb samlas de som på sin presentation skriver saker som att ”om jag ville vara ihop med en fjolla skulle jag vara ihop med en tjej”.

Detta kallas för internaliserad homofobi, att vända homofobiska tankebanor mot den egna gruppen. I dessa kretsar, och Qruiser i stort, premieras en form av homosexuell man som är så manlig, underförstått heterosexuell, som möjligt.

Det är en bögnorm jag skulle vilja prata mer om.

Kort sagt, bögnormer finns men det som P3 beskriver som bögnorm skulle jag snarare kalla för en problematisk raggningskultur där folk har svårt att förhålla sig till önskemål från andra och uppsatta regler och lagar.