Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Ibland måste vi sätta ner foten och säga stopp”

Bild från en veterinärklinik i USA. Foto: Damian Dovarganes

VÅRD AV DJUR · ”Man måste fråga sig om vård och behandling av djur gynnar individen eller leder till utdraget lidande. Vi ska givetvis fortsätta behandla våra husdjur. Men ibland måste vi sätta ner foten och säga stopp”, skriver Elin Weber och Sofia Wiberg.
--- ARTIKELN PUBLICERADES I APRIL 2015 ---

Elin Weber
Fil. Doktor Etologi
Sofia Wiberg
Leg. veterinär

Vården av sällskapsdjur blir alltmer avancerad och svåra sjukdomar eller tillstånd går numera att bota/operera. Frågan är om man ska.

Att en behandlingsmetod finns tillgänglig betyder inte att den ska användas i alla lägen, och på alla individer.

Många människor har idag en stark emotionell koppling till sina husdjur och som djurägare är vi skyldiga att ta hand om djuren. Enligt paragraf två i Sveriges djurskyddslag (1988:534) ska djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Detta är en självklarhet och få ifrågasätter att man tar sitt djur till veterinären om det blir sjukt.

Men tekniken har utvecklats och det går att göra avancerade ingrepp på djur. I vissa länder är det inte ovanligt att djur som saknar ben spänns fast i rullstol för att kunna ta sig fram.

Filmer på internet visar hur djur utan framben eller i rullstol springer och leker. Ofta följs filmen av en gripande text kring djur som räddats från döden. ”Hunden har fått ett normalt liv igen” eller ”Min kattunge utan framben leker som en normal kattunge”.

Det är lätt att bli berörd och känna glädje när djuren blir räddade och överlever.

Vi står inför ett vägskäl när det gäller behandling av sjuka sällskapsdjur i Sverige. Vilka behandlingar ska vi acceptera i framtiden? Vad är ett bra djurliv värt att leva?

Det är viktigt att inte bara fokusera på själva behandlingen och tillfrisknandet. Man måste se till individen och ta ställning till prognosen: kommer djuret att bli helt bra eller bara delvis?

Djurets behov måste tillgodoses under rehabiliteringen, inte bara de fysiska, utan också mentala och sociala.

Långvarig rehabilitering påverkar djuret, och för att ge förutsättningar att klara både den och återgång till ett normalt liv behövs kunskap och medvetenhet.

Tittar man närmare på filmen med kattungen ser man att den inte leker med leksaken, den försöker snarare komma undan. Den vinglar och har svårt att hålla balansen.

Katter är till naturen smidiga och snabba, och flyr gärna upp på en högre nivå då de vill komma undan. En katt utan framben kan inte klättra eller hoppa och blir beroende av sin ägare för att kunna ta sig någonstans; långt ifrån ett normalt kattliv. Man riskerar även felbelastningar som kan orsaka smärta.

I vissa fall kanske det inte längre handlar om djuret, utan om människans behov av att vårda och omhänderta. Det är i grunden positiva egenskaper, men man måste fråga sig om behandlingen gynnar individen eller leder till utdraget lidande.

Det är ofta svåra beslut som ska tas, och många faktorer ska vägas in. För djurägaren gäller det deras bästa vän. Man kan vara överväldigad av situationen och känna skuld om man väljer att inte behandla och istället tvingas välja det som ibland är enda alternativet – avlivning.

Det finns en gråzon där det är svårt att veta vad som är rätt. Man måste våga fråga sig själv: var drar jag gränsen, och varför.

Människor har olika etiska ståndpunkter; vi har olika syn på djur och gör olika värderingar. Ett val som är självklart för mig är inte självklart för dig.

Moraliska frågor har inte naturvetenskapliga svar, och vad som är rätt eller fel i dessa fall kommer inte kunna forskas fram – svaret kommer i en levande diskussion.

Vi ska givetvis fortsätta behandla våra husdjur. Men ibland måste vi sätta ner foten och säga stopp.

Låt oss ha en sund inställning till behandling och sträva efter en samhällsutveckling som sätter djurets välbefinnande i fokus, utan att förblindas av våra egna behov och tillgängliga behandlingsmöjligheter.

I det arbetet krävs engagemang, dialog och samarbete mellan alla som jobbar med djur.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Djur

Mer i ämnet