Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Ebba Busch Thor (KD)
Debattinlägg

”Det går att ändra på patriarkala föreställningar”

Publicerad

KVINNLIGA PARTILEDARE · ”Nu på lördag, när Ebba Busch Thor blir ledare för KD, är vi framme vid en majoritet kvinnor i toppen. Det är bra. Det visar att det går att ändra på patriarkala föreställningar om att ledaren alltid ska vara en man”, skriver Gudrun Schyman (FI).

Om debattören

Gudrun Schyman
Partiledare Feministiskt Initiativ

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

På 80-talet löd fältropet ”Kvinnor Kan!. Det arrangerades idé- och handelsmässor med fokus på kvinnors arbete och entreprenörskap. År 2002 la man ner.

Idag låter ”Kvinnor Kan!” mossigt. Det har gått framåt. På en del områden. Till exempel ser vi fler och fler kvinnor i politiken.

Två partier bröt tidigt normen. Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Karin Söder blev den första kvinnan som partiledare 1986. Hon hade då vikarierat sedan Thorbjörn Fälldin hastigt avgått. Tyvärr tvingades hon lämna efter bara ett år på grund av sjukdom.

Undertecknad var partiledare för Vänsterpartiet 1993-2003, länge ensam kvinna i partiledargruppen. MP bröt normen genom delat ledarskap.

Nu på lördag, när Ebba Busch Thor blir ledare för KD, är vi framme vid en majoritet kvinnor i toppen. Det är bra. Det visar att det går att ändra på patriarkala föreställningar om att ledaren alltid ska vara en man.

De borgerliga partierna väljer nu kvinnor som ledare på löpande band. De röd-gröna tycks ha betydligt svårare.

När Mona Sahlin skulle bli partiledare första gången tog det interna motståndet över. Hon kom igen, blev vald men när hon avgick, efter valet 2010, konstaterade många att hon aldrig fick riktigt stöd för hur hon ville leda.

Inom Vänsterpartiet har det tätnat med män på ledande poster.

Att ha män på både partiledar-, partisekreterar- och gruppledarposterna är svårslaget för ett feministiskt parti. Paradoxalt nog verkar alltså de mest uttalade feministiska partierna ha de största problemen med representationsfrågan. Varför?

Jag ser en förklaring i de olika ideologiska utgångspunkterna.

Den borgerliga/liberala jämställdheten ska uppnås genom individens frihet. Det betyder i praktisk politik att stärkandet av enskilda kvinnors karriärmöjligheter, till exempel genom skattesänkningar genom RUT, blir en jämställdhetsfråga.

Oavsett konsekvenserna på andra områden, för andra kvinnor. Individens frihet är överordnat strukturella maktfrågor. Det ligger därför helt i linje med partiernas politik att låta kvinnor göra karriär inom politiken.

För de röd-gröna är den strukturella analysen det centrala. Heltid, trygga anställningar, generella välfärdssatsningar, och så vidare, står i centrum för den feministiska politiken.

Representationsfrågan är en konsekvens av, inte huvudproblemet. Huvudproblemet, gruppen kvinnors brist på makt, måste framför allt lösas inom sfären ”produktionen”. Köksbord eller förhandlingsbord, var ska förhandlingen ske? Individ kontra kollektiv. Klassiskt.

Och klassisk är också arbetarrörelsens vurm för män som ledare. Arbetarklassen var länge en man. Arbetarrörelsen hade hemmafruideal ända in på 60-talet.

Att sätta de borgerliga idealen på piedestal innebar också att reducera kvinnor. Tyvärr sitter tänkandet kvar i rörelsernas strukturer.

Det syns både inom de politiska och de fackliga organisationerna. Och fackens män hittar en gemensam nämnare med arbetsgivarorganisationernas män. Det i sin tur får groteska konsekvenser för kvinnors löner och pensioner.

Problemen är strukturella. Lösningarna måste bli strukturella.

Tre kvinnor i ledningen för tre borgerliga partier med individens frihet som främsta mål kommer inte att föreslå nödvändiga förändringar varken i föräldraförsäkringen eller i lönebildningen.

Men de tänjer i alla fall på gränserna för hur det kan vara.

När Folkpartiets Birgitta Ohlsson fick kritik för att hon ville resa till EU samtidigt som hon skulle bli förälder ser vi idag att det går utmärkt att bli partiledare med en putande mage.

Det är bra. Det vidgar rekryteringsbasen och det stärker kvaliteten, vilket annars tenderar att vara en bristvara just inom politiken.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Svensk politik

Mer i ämnet