En gång i tiden kallades Medelhavet Mare nostrum, ”vårt hav” på Latin. Det var ett vatten som förenade och höll ihop det romerska riket.
Numera är det ett dödens hav, där tusentals människor drunknar varje år i sin jakt på ett bättre liv i Europa. Ett vatten som håller isär, och tar liv.
Anledningen är enkel: de europeiska länderna tillåter så få lagliga vägar in till vår kontinent att människor som flyr undan krig och förtryck är tvungna att förlita sig på kriminella människosmugglare, som tjänar stora summor på att skicka över människor i överfulla och sjöovärdiga farkoster.
Det var en sådan båt som kapsejsade utanför den italienska ön Lampedusa i söndags, då mellan sju hundra och nio hundra personer drunknade. Helgens olycka var spektakulär, för att så många dog samtidigt.
Professor Hans Rosling noterade på Twitter att antalet drunknade på Medelhavet i april i år närmar sig ett hundra personer per dag. Det är lika många som avled när ebolan härjade som värst i Västafrika september i fjol.
Då engagerade sig världen och mobiliserade resurser. Men när det gäller att förhindra flyktingdöden på Medelhavet verkar den politiska viljan saknas.
Hur fruktansvärd helgens katastrof än var så är det inte de enstaka händelserna som är den största tragedin, utan att det på går ett konstant, utdraget döende.
FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att i fjol drunknade 3 500 personer när de flydde över havet. Medelhavet är världens dödligaste gräns.
Det är ovärdigt EU, en politisk union som säger sig värna mänskliga rättigheter och vars hela grundidé är att riva ner gränshinder och underlätta rörlighet för människor.
När man står i södra Spanien och tittar över till Marocko kan man urskilja enskilda byggnader. Avståndet är inte större än mellan Malmö och Köpenhamn.
Här hemma har vi byggt ihop de två länderna, med en bro. Men där nere håller vi isär, med allt högre stängsel med allt vassare taggtråd. Vi gör allt vi kan för att hålla människor borta.
Våra gränshinder tar liv, vår politik dödar tusentals människor varje år. Det måste bli ett slut på detta. Vi kan inte hålla på och bidra till ett långsamt, grymt massmord på människor som inte gjort sig skyldiga till något annat än att söka sig trygghet och ett bättre liv.
Det är dags för politisk handling. Det behövs säkert bättre och mer omfattande räddningsinsatser på havet. Men allra viktigast är att gräva undan marken för människosmugglarna, att ta bort grunden för deras affärsidé.
Det gör man bäst genom att göra det möjligt att ansöka om asyl i länderna i fråga, främst på EU-ländernas ambassader. Då skulle de sedan kunna resa reguljärt till Europa för att få skydd mot det de flyr ifrån.
Smugglingen skulle bli utkonkurrerad och massdödandet skulle upphöra.
Om det blir för dyrt att ta emot alla dessa människor får vi minska på de utgifter som går till varje enskild person. Det är en universell mänsklig rättighet att inte bli dödad av missilattack eller bli halshuggen av IS. Det är det dock inte att ha svensk levnadsstandard.
Det är outhärdligt att se hur vår politik tar liv, sådär tio om dagen. Det är dags att ändra på det. Politikernas ord om ”aldrig mer” måste nu få konsekvenser.
Medelhavet måste återigen bli vårt hav i stället för dödens vatten.