Mat från en container. Foto: Privat
Debattinlägg

”Min mat kommer från soptunnor”

Dumpstring ·

”Jag införskaffar min mat från min närliggande livsmedelsbutik, precis som du. Skillnaden är att jag väntar tills mörkrets inbrott och istället för bankkort tar jag med mig den hylsa som krävs för att låsa upp dörren till soprummet”, skriver Fannie Vestermark.

Om debattören

Fannie Vestermark
Nutritionist, containerdykare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag är varken, hemlös, luspank eller socialt missanpassad. Visst, jag är lite av en frifräsare och du kan hitta mig med gummihandskar och pannlampa med huvudet nere i någon container.

Fast chansen är större att du ser mig på gymmet, jobbet eller någon bar som vilken tjugofemåring som helst. 

Jag införskaffar min mat från min närliggande livsmedelsbutik, precis som du. Skillnaden är att jag väntar tills mörkrets inbrott och istället för bankkort tar jag med mig den hylsa som krävs för att låsa upp dörren till soprummet.

Dumpstring, att leta upp och ”stjäla” butikernas sopor är inget nytt utan har och kommer att förekomma så länge som tjänliga varor slängs.

Trots att majoriteten av min mat kommer från soptunnor skulle jag aldrig äta gammal mat. Det betyder tyvärr att soptunnorna är fyllda med färsk frukt, grönsaker, ägg, bröd och andra godsaker.

Det ovanstående basutbudet kompletteras med mer sällsynta produkter som kaffe, olivolja, konservburkar och folköl. Allt går att hitta, men inte alltid.

Varför kastas allt detta? Butikerna hävdar att det är lagar och regler som tvingar dem att slänga istället för att till reducerat pris sälja eller skänka varor som är påväg att gå ut.

Enligt svensk lag måste alla färdigpackade produkter vara märkta med bäst före-datum eller sista förbrukningsdag.

Bäst-före-datumet är till skillnad från sista förbrukningdag en riktlinje för produktens hållbarhet och får säljas trots att datumet har passerat.

Men återförsäljaren är ansvarig för att varan är okej och måste upplysa konsumenten att datumet passerat.

Som tur är vi utrustade med rätt komplicerade mätinstrument som syn, lukt- och smaksinne för kontrollera, vilket lätt glöms bort då vi stirrar oss blinda på siffror.

Det mesta som vi hittar är frukt och grönt, varor som helt saknar märkning. Vi betalar gemensamt för svinnet, som är inräknat i butikernas prissättning.

Om det inte var lönsamt att slänga mat skulle det inte ske. Ingen köper det sista äpplet, en välfylld färgglad fruktdisk gör att vi  köper mer så butikerna vill ha hyllorna fyllda till bredden och så fort de nya leveranserna kommer rensas allt ”gammalt” bort.

Jag vill inte skuldbelägga konsumenterna, det är omöjligt att värja sig mot den typen av produktplacering, vi ska inte behöva göra det valet.

Men vi måste vänja oss och acceptera att allt inte finns inne jämt.

Att låsa upp ett soprum och stjäla sopor skulle kunna räknas till olaga intrång och stöld är inget jag bryr mig om.

Det är ett betydligt värre brott att kasta mat, det är butikens inköpare och inte jag som gör fel.

Dessutom förstörs inget och platsen lämnas renare än när vi kom dit.

Ibland blir vi beskyllda för att vara medelklass-kids med en fejkaktvisim som tror att vi förändrar något.

Dumpstring räddar varken miljön eller världen, det är en personlig handling som i bästa fall fungerar som en språngbräda för diskussion om konsumtion.

Och så länge det finns mat i containrarna kommer jag att plocka ur den!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.