Hannes Råstams barn Amanda, Elsa och Harry uppmanar mig i en debattartikel hos SVT Opinion att låta deras pappa vila i frid.

Jag har stor förståelse för det. Och jag förstår att de är sorgsna och upprörda över det som jag har skrivit i min bok Quickologi.

Låt mig säga till er, Amanda, Elsa och Harry: Jag är verkligen ledsen att jag har sårat er och solkat minnet av er pappa. Som ni kan se i min bok har jag bekymrat mig för just det. 

Men så här ligger det till: Det som många kallar en av Sveriges största rättsskandaler är inte någon skandal utan en stor och allvarlig villfarelse.

Den har lett till en omfattande förtroendeskada för svenskt rättsväsende och inneburit att några personer har anklagats för mycket allvarliga brott och manipulationer. Det är åklagaren, förhörsledaren, en av Sture Bergwalls advokater, en av psykoterapeuterna och en professor i psykologi.

Journalisten Hannes Råstam gjorde tre tv-dokumentärer och skrev en bok om Quickaffären.

Han framställde utredningarna och rättegångarna som en mycket omfattande rättsskandal. Dokumentärerna och boken fick stor betydelse för mediernas och allmänhetens bild av det inträffade. 

När man granskar boken kan man se att den innehåller en rad fel och vilseledanden.

Och det är inte vilka fel och vilseledanden som helst, utan just sådana som lätt leder en läsare till uppfattningen att det verkligen rörde sig om rättsröta och en omfattande skandal.

Jag höll själv på att falla i den fällan när jag läste boken första gången.

Någon skandal var Quickmålen som sagt inte. Det finns inget tvivel om att Thomas Quick, som Sture Bergwall då hette, åtalades och dömdes helt korrekt.

Hannes Råstams betydelse för den allvarliga villfarelsen och de omfattande anklagelserna mot oskyldiga personer har varit sådan att den inte bör gömmas undan.

Tyvärr, kan jag gärna säga, för jag var vän med Råstam och uppskattade honom mycket.

Den som läser min bok kan se att jag våndades och tvekade inför avslöjandet och de anklagelser som det innebär mot en man som inte kan försvara sig.

Det var min vånda och tvekan som ledde mig till att om möjligt vilja mjuka upp anklagelserna. Och det var därför jag skrev att jag undrade ett tag om den svåra sjukdomen kunde ha fått Råstam att agera på ett annat sätt än han normalt skulle ha gjort.

För han måste ju, enligt min mening, ha vetat att många saker som han skrev var osanna eller vilseledande.

Jag förstår att detta är smärtsamt för Hannes Råstams barn. Men det var inte med någon annan avsikt än att försöka mildra anklagelsen.

Och den som läser slutet av kapitlet om Råstams bok i Quickologi kan se, tror jag, att jag har velat lämna Hannes Råstams del i Quickaffären med en hel del ömsinthet.

Så jag är ledsen att jag har sårat er, Amanda, Elsa och Harry. Men ibland är sanningen så viktig att den måste sägas.

Det verkar som att jag sa den på ett sätt som gjorde er onödigt ledsna, och det beklagar jag verkligen. Det var absolut inte min mening. Läs gärna kapitlet i min bok.

Jag tror att ni kan se där att jag verkligen gillade er pappa och väldigt mycket av det som han gjorde.