Med jämna mellanrum kommer det larmrapporter om situationen i den svenska vården.
Ett skakande vittnesmål fanns på insändarplats i Dagens Nyheter 17 april 2015. Caroline D Stenberg berättar om hur hennes fars dödskamp varade i mer än åtta dygn. Han hade svår andnöd och stark ångest. Enligt dottern hjälpte inga läkemedel.
Det var som en långsam drunkningsdöd förorsakat av det egna slemmet i lungorna. Så vill ingen dö! Inte vi heller!
I delstaten Oregon i USA kan man sedan 17 år och i Schweiz sedan länge få avsluta sitt liv med hjälp av läkemedel, som skrivits ut av läkare. Då kan man slippa den sista svåra tiden.
I Nederländerna, Belgien och Luxemburg finns möjligheter till dödshjälp genom injektion av läkare, så kallad eutanasi. Kanadas högsta domstol har nyligen ogiltigförklarat ett förbud mot dödshjälp.
I Sverige är det, vilket många inte vet, helt lagligt att hjälpa till vid självmord. Det blir inget åtal för detta.
Däremot hindras läkarna att hjälpa till genom att de kan få sina legitimationer indragna. För att få dödshjälp som i Oregon behövs lagstiftning – såvida inte Socialstyrelsen ändrar sig.
Sverige har infört långtgående rättigheter för patienter. En person har rätt att säga nej till all behandling – även livsviktig sådan.
Socialstyrelsen accepterar avbrytande av respiratorbehandling på patientens begäran och har nyligen förklarat att patienten har rätt till adekvat smärtlindring under döendet.
I Sverige accepteras även terminal sedering, sövning, ibland kallat djup kontinuerlig palliativ sedering, vid svåra tillstånd i livets slutskede. Då sövs patienten och vätske- och näringstillförsel ges ej. Då dör patienten inom några dagar.
Men som vid alla behandlingar – utom abort – så är det läkaren som ska bedöma om behandlingen är lämplig. Patienten själv kan aldrig kräva en behandling.
Vad behövs i Sverige? Vi behöver en utbyggd och tillgänglig palliativ vård. Det finns stora brister idag. Patientens ställning vid döendet bör stärkas. Det bör bli en rättighet att kunna få terminal sedering inför en svår sista tid.
Som blivande patienter vill vi kunna få hjälp att slippa den sista svåra tiden. Vi vill ha möjlighet till läkarassisterat suicid. Den som inte vill ha dödshjälp ska naturligtvis inte få det. Dödshjälp ska vara helt frivilligt.
I debatten görs ofta en skillnad mellan ”aktivt” och ”passivt”. Att ge en dödande injektion anses ”aktivt”, att stänga av en respirator anses ”passivt”. Patienten dör av sig själv.
Utskrivande av läkemedel för patienten att dö av är väl lika passivt för läkaren som att stänga av en respirator!
Nu när bromsklossen Kristdemokraterna har försvunnit från Socialdepartementet efter åtta år, så är det dags att väcka liv i dödshjälpsfrågan.
Såväl Statens eget medicinsk-etiska råd som läkaren och författaren P C Jersild har uppmanat regeringen att tillsätta en utredning.
Gör det och gör en grundlig utredning för att hindra missbruk och för att ta del av de internationella erfarenheterna.
Det är dags att döden hamnar på den politiska agendan!