För en tid sedan kom min 10-åriga dotter Iris ut som sonen Sam.

Efter att Sam medverkade i SVT:s Lilla Aktuellt har många hört av sig. De allra flesta är väldigt positiva.

Redan i vintras sökte jag upp olika grupper på Facebook och hittade gruppen regnbågsfamiljer. Jag gick med i gruppen i julas för jag har anat det här länge, men har inte kunnat sätta ord på det.

Först i julas när Sam sa att han ville vara kille och inte tjej, och att han skulle vara min son, så förstod jag.

I och med att Sam avslöjade att han ville bli kallad för pojke behövde jag som vuxen hjälp med att stötta och tänka i sådana frågor.

Jag sökte upp och hittade gruppen Regnbågsfamiljer i sociala medier. I gruppen sökte man efter normbrytande föräldrar till SVT:s Lilla Aktuellt. Jag skrev till redaktionen och fick svar inom en kvart.

Jag sa till Lilla Aktuellt att jag skulle prata med Sam om han ville vara med i programmet.

Intervjun sändes i onsdags och vi har fått många reaktioner. Det har bara varit en massa positiva lyckönskningar och kärleksbombningar.

Jag är rörd och förvånad att det har engagerat så många. Jag lade ut filmsnutten i mitt flöde. Den har i nuläget gillats och delats minst 40000 gånger.

Av alla kommentarer har en (1) varit negativ. Jag ville inte starta en öppen diskussion i sociala medier så jag gick in med ett privat meddelande till den kritiska personen.

Det borde jag inte ha gjort för det finns rötägg. De är fyrkantiga i sitt tänkande och vill lägga sig i det de inte förstår.

Kritikern tycker att jag ska ta ansvar för att jag hänger ut och exponerar ett ungt barn i ett känsligt och svårt ämne som könstillhörighet.

Kritikern har fel. Det handlar inte om att jag hänger ut min tioåring.

Sam är mycket klok och försiktig med vad han gör och inte gör. Han är otroligt påläst när det gäller transpersoner. Jag har frågat vad han vill och inte vill vara med i. Han har funderat mycket och tackat nej till vissa saker.

Det är hårfint detta att låta honom komma ut offentligt och det brottas jag med hela tiden. Att vara stöttande, backa upp och finnas för min son utan att det går över gränsen för att man exponerar och blottar hans innersta.

Men eftersom han själv resonerar att det finns så många andra barn som känner så här vill han dela sin historia med andra.

Jag ser en enorm skillnad sedan Sam kom ut som pojke, han är mycket gladare nu.

För ett tag sedan var det en debatt om könsneutrala omklädningsrum, avsedda för dem som inte vet vad de tillhör. Nu när jag sitter i den situationen själv så förstår jag vad det handlar om.

För Sam är det inget problem med omklädningsrummen än. Han går på killtoaletten, men byter om med tjejerna.

Det skulle kännas konstigare att byta om hos killarna och det förstår jag för han har ju en tjejkropp. Jag tror att killarna skulle känna sig obekväma om Sam bytte om med dem. Han har många kompisar i klassen och umgås med både tjejer och killar.

Det som ger mig en otrolig trygghet är att Sam ser det så enkelt. Det är vi i vuxenvärlden som krånglar till det.

Jag blir som förälder lugn när jag ser att Sam är lugn. Om Sam vill gå tillbaka till att vara Iris så är det inte skrivet i sten.

Vuxna borde vara mer förstående till att min tioåring nu vill kalla sig Sam.