Nu är det dags för artisten Måns Zelmerlöw att tävla i Eurovision Song Contest. Mums Mums som han populärt kallats inom vissa bögkretsar har dock förföljts av sina uttalanden från förra året, även i internationell press:

”Jag tror att mannen föds med en automatisk dragningskraft till honan, och kvinnan likaså. Så måste det väl vara någonstans. Jag menar inte att det är något fel överhuvudtaget. Men jag tror, det naturliga är ju att det är man och kvinna som gör barn ihop och därmed får hela arten att fortplantas.”

Det intressanta här är faktiskt inte vad han sa, utan det faktum att Zelmerlöw anklagas för att vara homofob. Och det är ungefär här jag känner att vi behöver prata lite om vad homofobi egentligen innebär för något.

Det och Svenska Freds senaste kampanj med den sjungande sjömannen ””Welcome to Sweden. Gay since 1944”. Nej, ryssen lär inte stanna vid gränsen utan lär se detta som en anledning att jämna Sverige till marken.

Homofobi handlar ofta om maktutövning. Makten kan vara att vägra servera pizza till ett samkönat bröllop, vägra servera samkönade par, driva igenom en omröstning om att få döda homosexuella eller utse homosexuella till faran för fosterlandet.

Det finns en rad frågor jag skulle vilja ställa kring Svenska Freds kampanj. Är homosexuella ett vapen? Ska vi spela på motståndarens homofobi? Är inte det att köpa deras världsbild om att homosexualitet är något som inte är önskvärt?

Och till syvende og sist, bygger inte detta på att skapa en bild av homosexualitet som dels något du blir, dels något du kan vara? Alltså en identitet snarare än en begärsyttring?

Är då Zelmerlöw homofob? Nja, i första hand är han biologist. Han ser det som att det finns två kön som kompletterar varandra och att homosexualitet är en acceptabel avvikelse från detta.

Förutom det rent problematiska i att anta dessa saker skulle jag inte vilja kalla uttalandet för just homofobt, snarare oinsatt och dumt. Samkönat begär kan ta sig många uttryck, vilket Zelmerlöw själv visar med sitt senaste uttalande:

– Ja, om jag får feeling, så absolut, det skulle jag kunna göra. Men, som sagt, då ska jag ju få feeling också. Är det så att jag skulle känna en dragning... det kvittar ju vilket kön det är. Om jag skulle känna dragning till en kille är det klart jag skulle dejta en kille.

Det Zelmerlöw visar på är att sexualitet är något flytande och är kanske ett uppvaknande efter hans biologiska uttalanden. Framförallt visar det på att identiteter är flytande och inte hugna i sten.

Vilket de däremot verkar vara enligt Svenska freds kampanj som reducerar ett begär till något som levs ut på ett visst sätt, genom dekadens, party och schlager.

Etnologen Jasbir K. Puar kallar detta för homonationalism, att inkludera en viss form av homosexualitet som är bekväm för den heterosexuella majoriteten att exotifiera och bli underhållen av, för att visa på vilket perfekt och jämställt land vi lever i.

Nu tror jag i och för sig inte på nationer och att en person kan representera en sådan i en tävling, men jag blir i alla fall hellre representerad av Måns än av Svenska Freds sjungande sjöman som vill placera mitt begär i en kontext jag inte riktigt kan identifiera mig med.