Kongresser är alltid vackra, det måste påpekas i en tid när politikföraktet frodas. Det glöms i rapporteringen att partikongresser rymmer de där ögonblicken av högtidlig gemenskap, som förblir särskilt viktiga för arbetarrörelsen, och så var det även i Västerås.

När kongresshallens dörrar i fredags eftermiddag stängdes, ljuset släcktes ner och Love Antell och Jenny Abrahamsson sjöng och talade om det viktiga i livet hände något med ombuden, politikerna, kanske också en och annan journalist: Känslan av att politik är viktigt och att hela samhället nu står i fokus, infann sig.

På en bolagsstämma kan samma känsla aldrig infinna sig.

Stefan Löfvens inledningstal demonstrerade att han blivit en allt bättre talare och han fick ombuden med sig. Han presterade ett peppningstal för ett parti som dragits ner i opinionsmätningarnas virvlar.

Och när en s-ledare lyckas tala om arbetslöshetens förbannelse med den personliga erfarenheten som bottenklang, känns det i kroppen: Så förmår ingen borgerlig politiker tala om denna fråga.

Även Magdalena Andersson lyckades på söndagsförmiddagen tala medryckande om sin erfarenhet av ett segregerat samhälle, från den tid hon var utbytesstudent i USA.

Men där stannar min entusiasm. För nästan fermton år sedan, i samma kongresshall, tog partiet bort den klassiska portalparagraf som i sextio års tid berättade att (s) var ett parti som ville ett annat samhälle än det bestående.

Alla sådana idépolitiska signaler är nu borta. Kärnan i de två uppeppningstalen var i själva verket en annan: Vi måste vara försiktiga. Vi måste ha ordning och reda i ekonomin. Krona för krona ska vi rädda oss själva från – ja, budgetunderskott.

Generalfrågan inför kongressen var egentligen denna: Ska partiet våga ta ett steg mot en mer offensiv ekonomisk politik?

En politik som på allvar fyller igen hålen i offentlig sektor, lagar räls, bygger bostäder och ställer om Sverige i grön riktning och får folk att känna att det finns viktigare saker än migration att diskutera.

Ett sådant steg kräver en politik med keyensianska förtecken och en insikt om att Sverige nu – med mycket låg statsskuld – har ett gyllene läge att investera sig fram till ett bättre samhälle.

LO vill det. Gräsrötter önskar det. Och, mina damer och herrar, det är inte ens en höger-vänsterfråga! Att nu inte låna pengar till investeringar är tjänstefel, kan man få höra även från ekonomer och borgerliga personer.

Men nej. Inget sådant steg togs under kongressen. Den klyfta som i Västerås öppnade sig mellan den entusiasmerande retoriken och den föga omvälvande politik som den hyllade budgetdisciplinen medger,  riskerar att bli den grav där socialdemokratin sänks ner.

Jag sökte en rörelse. Men fann ett stand-byläge. Jag sökte förändring. Men fann status quo. Jag är besviken.