FIFAs president Sepp Blatter sitter kvar ytterligare en mandatperiod på fyra år. Det är en sorglig historia. Det finns ett klassiskt uttryck som lyder: en fisk ruttnar från huvudet och nedåt. Vanstyret återfinns alltid på toppen.
Det är där reglerna för hur man ska bete sig definieras. Det innebär att i en organisation där en så stor del av det absoluta ledarskapet är involverade i en så omfattande korruption som i FIFA kan presidenten inte vara oskyldig, än mindre oinformerad.
Att Sepp Blatter får fortsätta innebär alltså att han utövar sitt korrupta ledarskap med stöd från en majoritet av medlemsländernas fotbollsförbund. Det är inte på något sätt förvånande, för merparten av dessa länder präglas av just sådan samhällsstyrning.
Makthavare använder sina ämbeten för att sko sig själva på befolkningsmajoritetens bekostnad. En maktposition är inte till för att gynna det allmännas bästa, utan för att tjäna ens egna intressen.
Något som är mer förvånande är dock Svenska fotbollförbundets (SvFF) agerande. När ordföranden Karl-Erik Nilsson i radion häromdagen sa att han var överraskad över FIFA-skandalen hittade han på.
SvFF har länge vetat om hur det hela fungerar. Enligt den amerikanska åklagaren som drivit fallet, nuvarande justitieministern Loretta Lynch, är de aktuella arresteringarna uttryck för en kultur som funnits i organisationen i generationer.
Det var uppenbart redan när Sepp Blatter för 17 år sedan konkurrerade ut Lennart Johansson om posten som president genom att utlova presenter till länderna utanför Europa.
Han köpte sig helt enkelt posten och fortsatte att driva FIFA som en organisation där män på olika toppositioner kunde utnyttja dessa för att berika sig själva.
Det var inte förrän i fjol som SvFF började ställa krav på Blatters avgång. I decennier har förbundet blundat för korruptionen och maktmissbruket.
Det kallas klientelism och karakteriserar styret i ett stort antal länder utanför västvärlden. FIFA är inget annat än det internationella samfundet i miniatyr. Och Nilsson och SvFF beter sig precis som resten av det offentliga Sverige i globala sammanhang: med en kombination av naivitet och hyckleri.
Sverige har satt FN på piedestal och låtsats som att det går att bygga en bättre värld med respekt för kvinnliga rättigheter tillsammans med Saudiarabien, att vi kan främja människors hälsa tillsammans med Nordkorea och arbeta för mänskliga rättigheter tillsammans med Zimbabwe.
Detta trots att ledarna för dessa länder öppet motarbetar just kvinnors rättigheter, människors hälsa och mänskliga rättigheter, såväl i sina egna länder som internationellt.
Vi blundar när skandal efter skandal avslöjas inom de fredsbevarande styrkorna, må det vara människohandel eller sexuellt utnyttjande av barn. Detsamma gäller inom biståndet.
Trots att merparten av världens fattiga idag bor i länder utan fungerande regeringar eller som antingen är i konflikt eller lider av gravt vanstyre fortsätter vi att låtsas som att det går att ”samarbeta” med dessa länder och deras regeringar om utveckling och fattigdomsbekämpning.
Även när vi vet att biståndsmedlen används för att underhålla korrupta strukturer eller för att finansiera rena övergrepp fortsätter miljonrullningen. I stället för att säga som det är, att dessa länder inte fungerar som de ska eftersom de styrs av skurkar har vi varit tysta och låtsats som att det regnar.
FIFA är en spegelbild av världssamfundet. Precis som inom FN har varje medlemsland en röst, oberoende av hur stort det är och hur det styrs. Och precis som inom FN är ländernas röster till salu.
Så också inom det internationella fotbollförbundet. Det är dags att det offentliga Sverige tar av sig silkesvantarna och börjar tala ur skägget. Makthavare ska verka för det allmännas, inte sitt eget, bästa. Det gäller såväl inom fotbollen som inom politiken.