Foto: Hasse Holmberg / TT
Debattinlägg

”Kvinnor lider i tysthet med sina förlossningsskador”

Publicerad

FÖRLOSSNINGSSKADOR · ”Många stänger in sig i sin egen bubbla och upplever inte att de kan ha en normal vardag. Jag vet hur det känns – att inte våga leva”, skriver Pethra Andersson.

Om debattören

Pethra Andersson
Mamma

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

”Det är normalt. Att föda barn innebär att kroppen förändras, det går över”.

Om jag fått en spänn för varje gång någon i vården yttrat dessa ord till mig så vore jag rik.

Jag minns min graviditet och min förlossning med glädje och fascination. Att föda barn är något av det häftigaste och mest fantastiska jag har gjort.

Vad jag inte hade förberett mig på, vad ingen hade berättat för mig, var att saker och ting kunde gå fel. Att underliv kunde trasas sönder och skapa bestående problem.

Vad ingen heller hade berättat för mig var att det skulle vara en kamp att bli tagen på allvar och få hjälp med detta. Och det – det är den stora sorgen i det hela. Att kvinnor tvingas lida i tysthet med sina förlossningsskador, och att de som verkligen vågar träda fram inte blir betrodda.

I en artikel i Amelia läser jag att så mycket som 4000 kvinnor i Sverige varje år drabbas av den svåraste förlossningsskadan sfinkterruptur.

Varannan kvinna som föder barn drabbas av någon form av problem efteråt. Det kan handla om urininkontinens, framfallsbesvär, avföringsläckage eller problem med sexlivet.

I välfärdslandet Sverige ligger vi långt efter många andra länder i statistiken – en betydligt högre andel kvinnor drabbas av förlossningsskador här än i andra länder.

Enligt OECD skadas 12,7 procent av kvinnorna i Sverige vid en förlossning med instrument  – motsvarande siffra i exempelvis Polen och Israel är 0,5 respektive 1,3 procent. Jag och många andra ställer sig frågande till detta – kan vi inte bättre än såhär?

”Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg som strålade av babylycka. Som vittnade om nyoljade bebisfötter, mysig amning och läkande sår. Om jag ska tillåta mig själv att vara naken, så måste jag istället skriva om jungfrufärd i ambulans och en ständig kamp mellan det rationella och det emotionella. Kan fortfarande inte hantera smärtorna, det präglar mina dagar från morgon till kväll. Det gör mig så ledsen, att inte kunna lägga fokus på allt det underbara jag har runt omkring mig”.

Mitt sätt att bearbeta mina upplevelser var att skriva. Öppna och nakna tankar, för världen att beskåda.

Så otroligt mycket respons fick jag. Så många tystade historier, så många kvinnor som inte vågade träda fram. En del som aldrig ens berättat för sin familj och sina nära.

Det är så mycket skam i det hela. Att läcka urin eller avföring, att inte kunna ha ett samliv med sin partner, att gå till läkaren för diffusa smärtor i underlivet – vem vill outa sånt?

I ett internetbaserat nätverk för kvinnor med förlossningsskador får jag läsa om mammor som känner sig förnedrade och förlöjligade när de försökt söka hjälp och kvinnor som helt förvägrats den hjälp de anser sig behöva.

Kvinnor med svåra sfinkterrupturer som förvägras kejsarsnitt vid nästa graviditet, trots kvarstående smärtor och den självklara skräcken inför att drabbas av detta igen.

Det är inte rimligt. Det är inte att ta förlossningsskador på allvar – det är att spä på skammen och rädslan för att söka hjälp.

Jag får läsa om kvinnor som av vården får rådet att använda bedövingssalva vid samlag så löser sig allt. Sfinkterrupturer, inkontinens, samlagssmärtor, förlossningsdepressioner, felsydda skador med smärtande ärrbildning – listan kan göras lång.

Många stänger in sig i sin egen bubbla och upplever inte att de kan ha en normal vardag.

Jag vet hur det känns – att inte våga leva. Därför är det extra viktigt att det finns en inkännande och respektande vårdapparat som inte förminskar dessa problem.

Idag är mitt barn sju år, jag har ett antal operationer och otroligt mycket besvikelse i bagaget och jag har fått nog. Jag vill inte längre behöva läsa berättelser om hur förlösta kvinnor inte tas på allvar när de tagit mod till sig och besökt en läkare.

Vi måste slå hål på denna bubbla av skam. Vi måste våga prata mer om det här. Vårdapparaten måste börja ta ansvar.

Varför halkar Sverige efter i statistiken när det gäller förlossningsskador? Hur kan siffrorna se så mycket bättre ut i andra länder?

Läkare måste sluta hålla varandras händer och börja hålla patienternas händer. Det finns ingen ursäkt för att inte ta kvinnor med långvarig smärtproblematik på allvar.

Sluta skamma oss – hjälp oss!

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Vård och omsorg

Mer i ämnet