När den nya polisorganisationen nu sjösätts finns uttalade ambitioner att förankra polisarbetet i de lokala problemen på varje ort.
Om det blir verklighet så kommer invånarna att få närmare till polisen och tryggheten stärkas i våra bostadsområden. Runtom i landet ställs dock nu frågor om hur detta ska ske i praktiken.
Den lokala förankringen av den nya Polismyndigheten betonas i Genomförandekommitténs förslag till nytt regleringsbrev för polisen.
Verksamhetsidén 2015 är fastställd till att lyda ”närmare medborgarna, mer tillgängliga och tillsammans leder vi det brottsbekämpande arbetet för trygghet, rättssäkerhet och demokrati”.
Jag välkomnar att rikspolischef Dan Eliasson har varit tydlig på denna punkt, eftersom en lokalt förankrad polis försämrar grogrunden för kriminalitet och därmed stärker både demokratin och ekonomin i landet. Som kommunalråd möter jag dock frågor om hur ambitionerna ska uppnås.
En viktig fråga är polisens förmåga att prioritera det brottsförebyggande arbetet. Polissamordningen har själva skrivit att ”den lokala polisen uppger att de saknar tid och resurser för att bygga långsiktiga relationer”.
Därtill har personalomsättningen i närpolisområdena ofta varit hög. Den nya polisens svar på detta är områdespoliser som jobbar långsiktigt med att bygga relationer till ungdomar och samverka i lokalsamhället. Dessa poliser ska ”endast i mycket begränsad omfattning delta i ingripandeverksamhet eller delta i kommenderingar” (beslut 2014-11-17).
För att detta också ska bli verklighet krävs dock tydliga regler. Rikspolischefen borde uppmuntra lokalpolischeferna till att freda de brottsförebyggande resurserna genom tydliga mål.
En annan fråga gäller lokalpolisområdena som sådana. De bör förstå inte bli så stora att avståndet till invånarna ökar. Antalet närpolisområden (Näpo) minskar nu dock i hela landet vid skapandet av de nya lokalpolisområdena (Lopo), som är den nya polismyndighetens mest lokala nivå (indelningen är region-polisområde-lokalpolisområde).
Dalarnas fem Näpon blir exempelvis tre Lopon och Västernorrlands sju Näpon blir tre Lopon. Rikspolischefen behöver därför noga följa konsekvenserna för lokalpolisområdenas förmåga att prioritera en lokalt förankrad verksamhet.
Brott i nära relationer har blivit ytterligare ett problem med polisorganisationen, eftersom hanteringen nu centraliseras. Dessa brott bör förstås utredas lokalt, då dessa brott sker just lokalt – ofta inom husets fyra väggar – och då det finns upparbetade samarbeten med kommunerna.
Tyvärr kommer dessa brott nu att utredas på en högre organisatorisk nivå, längre bort från såväl brottsoffer som gärningsmän. Det är något som Rikspolischefen snarast bör förändra, om han vill behålla kvaliteten i utredningarna.
Min fjärde fråga gäller antalet områdespoliser. Det som många av oss uppskattar med polisen är det lokala brottsförebyggande arbetet där personalen bygger relationer till ungdomar.
Det borde därför vara en självklar ambition att garantera områdespoliser i hela landet, på varje ort. Men polisen har beslutat att endast i kommuner som är ”särskilt utsatta” ska det finnas en områdespolis per 5 000 invånare.
Istället borde svensk polis ställa om till så kallad community policing och verkligen prioritera samarbetet med lokala aktörer. En modernare ambition skulle vara en områdespolis per 5 000 invånare i hela landet.
Något som diskuteras för sällan är kvaliteten på nämnda områdespoliser. Tanken från polisens sida är att det gärna får vara erfarna poliser och att det kräver särskild lämplighet.
Rikspolischefen borde ta initiativ till en strategi för att öka attraktiviteten och underlätta rekryteringen.
Exempelvis borde polisen överväga att införa särskilda lokala förordnanden som områdespoliser, med tydliga kravprofiler och befogenheter.
Slutligen är det viktigt att den ambition som inte minst Dan Eliasson själv har uttryckt om att minst hälften av polisresurserna ska finnas i lokalpolisområdena också blir verklighet.
Det är inte alla regioner som idag når upp till den ambitionen.