Den svenska nationaldagen torde vara jordens mest anonyma. När jag får frågan av folk brukar den ackompanjeras av uppföljande spörsmål av typen ”varför firar vi inte nationaldag på midsommar istället?” och ”hur kunde riksdagsledamöterna vara så korkade att de bytte bort den lediga vårmåndagen vid pingsten mot en rörlig helg i juni som ingen har någon relation till?”
På sistnämnda fråga erkänner jag alltid min okunnighet och inflikar det gamla oxenstiernska konstaterandet att ”det är förunderligt med hur liten visdom världen styrs”. Men när det gäller nationaldagen finns det svar: traumabrist.
Sverige har världsrekord i fred. Ingen nation – det vill säga självständigt land i egenskap av statligt rättssubjekt– har hållit sig utanför krig så länge som Sverige. Vi har haft det lugnt ända sedan segern över Norge 1814.
Det har lett till en förunderlig brist på oläkta sår och skuldkänslor över vedervärdigheter i det nära förflutna. Vi har ingen Hitler, Mussolini eller Quisling, inget Vietnam eller Afghanistan, inget Somme eller Verdun, inga koncentrationsläger.
Vi har inte blivit befriade från främmande länders brutala ockupationsstyrkor. Alltså har vi inget egentligt skäl till att fira vår nations överlevnad. Nationaldagen saknar funktion. Den är, för att vara nationaldag, ovanligt konstgjord.
Det blir ännu märkligare om vi söker reda ut skälet till att nationaldagen firas just den 6 juni. Ingen vet exakt varför, inte jag heller. De skäl som ofta anges (valet av Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523 och antagandet av regeringsformen den 6 juni 1809) är falska.
På 1500-talet hade vi juliansk kalender, vilket innebär att Gustav valdes till kung ett tiotal dagar senare, sett ur nuvarande kalenderperspektiv. Den 6 juni 1809 skrev visserligen hertig Karl under regeringsformen, men den trädde inte i kraft förrän riksdagen hade godkänt den, och bondeståndet gav med sig först ett tjugotal dagar senare.
Ingendera händelsen låg till grund för firande. Nationaldagen går tillbaka på Svenska flaggans dag, som i sin tur går tillbaka på flaggfester som Artur Hazelius ordnade på Skansen på 1890-talet.
Ett skäl till att Hazelius fastnade för den 6 juni lär (det är en skröna, men den kan vara sann) ha varit att det regnade ovanligt lite denna dag, varför man letade upp så många skäl man kunde till att dagen var viktig och koncentrerade flaggandet till detta datum.
Är detta ett problem? Ja, utan tvekan, för alla som ondgör sig över att den lediga majmåndagen har ersatts av en obegriplig junihelg. Nej, knappast, om vi utgår från nationaldagen som sådan.
Det är bara bra att vi inte har ett tvingande skäl att fira. Det ger oss frihet att konstruera orsaker och traditioner själva, att använda vår kreativitet till att bygga upp en helg som vi har total kontroll över.
Detta är sällsynt – och just därför kan det bli spännande, under förutsättning att vi gör något av möjligheten.