I dag samlas människor för att fira internationella havsdagen. Själv befinner jag mig i Mocambique, ett land med en lång utdragen kustlinje och rikt marint liv.
Här, liksom för människor runt om i världen, är havet en symbol för själva livet, för friheten och samtidigt en livsnödvändig inkomst och näringskälla.
Men tillstånden i haven håller på att förändras i grunden och mycket mer uppmärksamhet och samordning krävs för att bromsa den alarmerande utvecklingen.
Det pågår en kraftig försurning av haven. Orsaken är huvudsakligen utsläpp av koldioxid från förbränning av olja, kol och gas.
Under det senaste seklet har haven tagit upp cirka 40 procent av dessa utsläpp. Försurningen påverkar havens ekosystem och riskerar att slå ut delar av näringskedjan vilket får allvarliga kedjeeffekter.
FN:s klimatpanel menar att klimatförändringarna kommer skapa döda zoner i haven. Samtidigt fortsätter det olagliga och oreglerade fisket.
Stora utländska trålare kommer och dammsuger haven utanför fattiga länders kuster vilket självklart påverkare det småskaligt inhemska fisket.
FN:s särskilda rapportör för livsmedelssäkerhet varnade häromåret för att rika länders långdistansflottor, och ständigt ökade efterfrågan på fisk, utgör ett allvarligt hot mot livsmedelssäkerheten i fattiga länder.
Glädjande är ändå att havsfrågan de senaste åren har stigit på den internationella agendan. Vissa framsteg har också gjorts.
EU:s nya förordning mot import av illegal fisk har förmått många utvecklingsländer att regelera sitt fiske vilket gjort stor skillnad.
Jag har själv mött småskaliga fiskare i Liberia som vittnat om hur de illegala trålarna nu helt är borta från kusten.
Det finns också ett ökat intresse för haven som en tillväxtmotor. Alltfler länder, inte minst utvecklingsländer, vänder sina blickar ut mot haven.
När jag deltog på World Economic Forum Africa för någon dag sedan, diskuterades den blåa ekonomin flitigt.
Den går ut på att se till de möjligheter havet ger för utveckling som fiske, transporter, utbildningar, vattenbruk, energi och turism. Lika stora som möjligheterna är, är också riskerna.
Nyttjandet av havets resurser måste ske på ett hållbart sätt, och inte för kortsiktiga investeringar som bidrar till att försämra situationen i haven ytterligare.
Det krävs samordning och internationellt ledarskap för att lyfta havsfrågorna i sin helhet. De nya globala utvecklingsmålen som tar vid när nu Millenniemålen upphör, utgör den möjlighet till kraftsamling som så desperat behövs kring havsfrågorna.
De nya målen gifter ihop fattigdomsbekämpning med en ekonomisk, social och ekologisk hållbar utveckling och ett av målen handlar också om haven.
Målen antas av världens länder i september och ger FN tillfälle att ta ett stärkt grepp. Ansvaret för världshaven flyttar nu på allvar upp på den globala agendan.
Min ambition inom det svenska utvecklingssamarbetet är att stärka havsfrågorna. En miljard människor är beroende av fisk och skaldjur som sin främsta proteinkälla.
Ett hållbart fiske handlar om livsmedelssäkerhet, men också om möjligheten till tryggad försörjning för miljoner människor.
Haven är en gemensam resurs som vi också delar med kommande generationer. Det är hög tid att vi tar ett globalt ansvar för dem.
Det tycker också de marinbiologer jag nyss träffat på ön Inhaca i Mocambique där Sverige stöttar en marinbiologisk station.
I havet här utanför opererar de internationella flottorna dag och natt och tjänar grova pengar. Samtidigt saknas fortfarande pengar till grundforskning för att ge vetenskaplig rådgivning för fiskeriförvaltning.
Rika länders särskilda ansvar att stötta de fattigaste när det gäller havsforskning, förvaltning och kontroll är bara alltför uppenbart.