Intresset för politik i Sverige är enligt min uppfattning utbrett bland befolkningen. Ett bevis för detta är vårt internationellt sett höga valdeltagande. Det som särskilt intresserar väljare är val till kommuner och riksdagen.
Här upplever jag, åtminstone av aktiviteterna vid valrörelserna att döma, att intresset för vem, vilken individ, man är väljer stort.
Detsamma kan man inte säga om den regionala nivån, landstingsvalet, men där de ansvariga politikerna trots allt ansvarar för ungefär en tredjedel av den skattesats som majoriteten av svenska folket berörs av.
I bjärt kontrast mot detta står folkets intresse för att engagera sig politiskt i olika partier. Ett allt lägre medlemsantal i etablerade partier tarvar några centrala funderingar kring demokratins funktionssätt.
För samtidigt som de aktiva medlemmarna, som kan rösta fram såväl partiets politik som dess mera framträdande företrädare, generellt sett visar på en minskning så både ökar eller minskar, eller ingetdera, rösterna på samma parti.
I mitt fall, Moderaterna, så har partiet över tid haft en ganska dramatiskt minskning av antalet aktiva medlemmar medan vårt antal väljare glädjande nog har ökat och bibehållits på hög nivå trots de sjunkande medlemstalen.
Denna allvarliga diskrepans för moderat stöd bekymrar säkert parti- och förbundsledningar runt om i landet. Men inte tillräckligt mycket, och det är den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) ett av många tydliga uttryck för.
Trots minskad medlemsmakt men i takt med ökat väljarstöd anser sig de senaste moderata partiledningarna kunna fortsätta att toppstyra bland annat sina riksdagsledamöter.
Det har jag själv bittert fått erfara i samband med min tidiga och tydliga kritik av DÖ (läs till exempel min tidigare debattartikel hos SVT Opinion).
DÖ kom till utan föregående förankring i riksdagsgruppen trots att den i grunden handlar om att kraftigt inskränka vår grundlagsskyddade rättighet som riksdagsledamöter att rösta efter övertygelse i det som berör landets ekonomiska politik.
DÖ är dessutom enligt min och min medlemsbas i mitt valdistrikt Östergötland förkastlig och bör snarast överges efter ett tydligt majoritetsbeslut på vårt högsta beslutande organ, vår förbundsstämma, under våren.
Därtill kan den opinion av väljare och andra sympatisörer för vår hållning i DÖ-frågan både i mitt valdistrikt eller utanför knappast underskattas av de enormt många olika yttringar av närmast unisont stöd för ett aktivt motstånd mot DÖ som kommit bland annat mig personligen till del ända sedan årsskiftet.
Medlemmar, särskilt ombud på stämmor, förväntas vara mera lojala mot partiets toppskikt än våra betydligt många fler väljare.
Den medlemsbas som partiledningen möjligen därför kan luta sig mot i DÖ-sammanhang utgör således enbart någon procent av väljarbasen för partiet.
Är det så klokt att i detta skakiga opinionsläge för DÖ försöka påskina från partiledningen att det nästan är ett försumbart sådant motstånd bland gräsrötterna?
Jag tycker självklart att svaret på den frågan är ett entydigt nej, men det må vara upp till partiledningen att fortsatt förfäkta så mot bättre vetande.
Men det som ur alla synpunkter är oacceptabelt är att partiledningen via gruppledningen i riksdagen det läge som väntar inför budgetomröstningen nästa tisdag i kammaren fortsatt försöka utöva påtryckningar av mig att inte rösta efter min övertygelse med allt det omfattande stöd och förväntningar jag kan dokumentera att jag har av mina medlemmar och väljare när DÖ nu snart prövas i ett första skarpt läge.
Jag avser därför både delta i debatten och i ett beslut till stöd för alliansens vårändringsbudgetsmotion den 16 juni.
Detta är vår enda möjlighet om vi vill tvinga S+MP regeringen med stöd av V att inte redan nu börja införa en klart socialistisk ekonomisk politik i Sverige.
En majoritet av svenska folket som idag utgörs av borgerliga sympatisörer har rätt att förvänta sig detta av riksdagen!