Debattinlägg

”Klassisk miljöpartistisk naivitet”

Asyl ·

”Fri rörlighet skulle medföra förlorad kontroll över vilka vi tar emot, med en möjlig konsekvens att vi hjälper fler förövare och terrorister som vill undslippa straff än utsatta flyktingar som inte kan ta sig till Sverige”, skriver Paula Bieler, Julia Kronlid och Markus Wiechel.

Om debattörerna

Paula Bieler
Riksdagsledamot (SD)
Markus Wiechel
Migrationspolitisk talesperson (SD)
Julia Kronlid
Ledamot i Utrikesutskottet (SD)

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Denna helg har Miljöpartiet samlats till kongressoch i samband med detta gett oss utomstående tillfälle att ta del av interna diskussioner och politiska förslag av varierad karaktär.

Att partiet är sprunget ur verklighetsfrämmande teorier visas då medlemmar motionerat om allt från att göra ”nöjesflyg” tråkigt till att inga cis-män ska få väljas in i partiets jämställdhetskommitté.

I motionen ”Förbättring av asylpolitiken” föreslås bland annat att asylprövningar ska utgå från att asylskäl existerar och att det ska vara upp till Migrationsverket att bevisa avsaknaden av sådana.

Med andra ord ska det i princip räcka med att befinna sig i Sverige och påstå sig ha asylskäl för att få stanna, för hur kan man bevisa bortom allt rimligt tvivel att någon far med osanning?

Motionen försvaras här på SVT Opinion som ett steg mot en värld utan gränser. Men det rör sig inte om ett litet steg. När utgångspunkten är att varje individ, med eller utan stärkt identitet, har rätt att vistas i Sverige så snart hon säger sig ha det har vi i praktiken fri invandring.

Argumenten bakom förslaget går i linje med den debatt om asyl och tacksamhet som lyfts den senaste veckan.

Kortfattat kan de beskrivas så här: Eftersom asyl är en mänsklig rättighet anses Sverige – och därmed samtliga övriga länder på jorden – kränka denna rättighet då alla sökande inte per automatik beviljas uppehållstillstånd omedelbart.

Landet bör därför be om ursäkt för prövningsprocessen, och helst avskaffa den. Att känna tacksamhet gentemot det land som erbjuder en fristad är ett tecken på svaghet.

Vi kan sympatisera med att en asylprövning är en tung process för den sökande. Det är dessutom en kostsam process såväl i direkta resurskrav som till följd av den fördröjning som sker i etableringsprocessen för den som till slut ska bli en del av Sverige.

Problemet är dock inte att vi prövar asylskäl, utan att vi inte är skarpa nog gällande upprätthållandet av de migrationsregler som gäller.

Asylrätten definierar i grunden rätten att lämna sitt hemland bakom sig och fly undan förtryck från den egna staten. Därtill beviljas uppehållstillstånd till de med skyddsbehov av andra skäl, så som krig och akuta naturkatastrofer.

Tanken bakom rätten är att så snart en person i nöd når en säker plats skall denna säkerhet garanteras.

Asylrätten innebär dock inte en rättighet att bosätta sig på valfri plats. Därför finns principen om första asylland.

När dessa regelverk följs behöver prövning inte ta lång tid.

En ansökan om asyl i det första land man når så snart gränsen till det passerats är betydligt lättare att hantera, då ursprung och skyddsbehov är tämligen uppenbara.

Där, i direkt närområde, bör flyktingstatus fastställas och, vid behov, flyktingläger upprättas – för att snabbt och effektivt nå de flyende.

Givetvis bör även länder på längre avstånd från kriserna hjälpa vid stora flyktingströmmar, och för detta har vi genom FN upprättat UNHCR.

Gemensamt finansieras de akuta skyddsinsatserna, och vidarebosättning kan ske på ett rättssäkert sätt. Som bekant förordar Sverigedemokraterna just detta.

På så sätt kan vi rikta hjälp och resurser till de mest utsatta och hjälpa fler utan samma kostsamma konsekvenser det skulle innebära med fri invandring.

Att så som de miljöpartistiska debattörerna önskar i princip inrätta fri rörlighet över Sveriges gränser kommer nämligen skapa en ohållbar situation då allt fler migranter skulle söka sig hit.

Lockelsen i en välfärdsstat med öppna gränser är alltför stor i en värld med stora välfärdsklyftor.

Och redan idag står vi inför en systemkollaps med bostadsbrist, urholkad välfärd och växande utanförskap.  Det är därför något ironiskt att två av skribenterna ansvarar för just välfärd respektive ekonomi.

Men också en bekräftelse på klassisk miljöpartistisk naivitet.

Denna naivitet syns också i ignorerandet av det faktum att fri rörlighet skulle medföra förlorad kontroll över vilka vi tar emot, med en möjlig konsekvens att vi hjälper fler förövare och terrorister som vill undslippa straff än utsatta flyktingar som inte kan ta sig till Sverige.

Om målet är att hjälpa nödställda måste detta få stå i fokus.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.