Man trodde inte att det var möjligt men angreppen mot Grekland har blivit än mer aggressiva.
Ytterst handlar detta dock inte om Grekland. Det handlar om demokratins vara eller inte vara. Denna gång är det Grekland, men vem blir nästa offer?
Så länge Greklands regering tillhörde ett av de stora blocken i EU, Socialdemokraterna eller högergruppen EPP, var tongångarna milda trots att det var just dessa regeringar som med vänskapskorruption och oansvariga lån försatt landet i den sits man nu är.
Det vi ser nu är en fråga om ideologi. När folk fått nog av högerpolitik, åtstramningar och lidande tappar man förtroendet för den ideologi som lett dit.
Det syns tydligt i opinionsmätningar i Grekland där Socialdemokratiska Pasok och högerpartiet Ny demokrati har 3 respektive 13,5% av väljarstödet. Syrizas stöd har däremot ökat och förtroendet för Tsipras är rekordhögt.
Men istället för att glädjas över att det grekiska folkets förtvivlan har fångats upp av en vänsterregering med konkreta och högst rimliga förslag för en ekonomisk utveckling förfasas man över en politik som är så ”extrem” att den föreslår billigare medicin till sjuka, gratis vaccinering av barn och skattehöjningar för rika och företag istället för dem som idag tjänar så lite att de inte kan köpa mat.
OECD visar att klyftorna i Europa ökat de senaste 30 åren. De som har får mer och de som inte har får mindre. Detta är alltså inte en fråga som börjar och slutar med Grekland, men som där drivits till den yttersta extremen.
Om en medlemsstat plötsligt ifrågasätter den rådande ideologin då kan fler följa. Och det är detta man vill stoppa.
Snart är det val i Spanien. Där har Podemos växt fram ur samma kritik. På Irland som går till val nästa år växer vänsterpartiet Sinn Féin.
Därför måste Grekland sättas dit. Annars öppnas en dörr där de stora blocken förlorar sitt järngrepp om den politiska ideologi som idag styr EU.
I valrörelsen försökte både stats- och regeringschefer som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU-kommissionens ordförande Juncker påverka valet genom att hota grekerna med den undergång man redan levde i.
När Syriza ändå vann blev det oro i bänkarna och sedan dess har ord som ”nybörjare”, ”omogna” och ”oansvariga” haglat om den grekiska regeringen.
På Junckers presskonferens i dag gick det ännu längre.
Han gormade på grekiska regeringen och hotade med att ett nej i en folkomröstning automatiskt betyder utträde ur Euron och ett nej till EU, något han inte har mandat att säga. Han kryddade sin show med övertramp och lögner.
Juncker är inte ensam. Många har i dagarna reagerat med märkliga övertoner.
Man är dock inne på mycket farlig mark om man som politiker anser att en regerings rätt att be om folkets mandat och folkomröstning är odemokratiska handlingar.
Detta säger egentligen allt om den återvändsgränd EU:s högerpolitiker befinner sig i.
Syriza valdes på ett specifikt mandat. I det mandatet ingick inte att fortsätta åtstramningarna. Därmed måste de fråga folket om mandat. Det är det vi kallar demokrati.
Men i EU:s värld får du idag inte byta politik även om du byter regering. Det är den riktiga demokratifaran.
Idag Grekland, imorgon…