Den lilla flickan suger på nappen i munnen och hon är klädd i de svenska färgerna, men hon vet inte att hela Europamästerskapet i fotboll får plats i hennes öppna blick på läktaren. I denna stund är hon lika betydelsefull och stor som Sveriges konung, ärkebiskop, statsminister och överbefälhavare.
Förmodligen har föräldrarna rest med flickan till finalmatchen i Prag den sista dagen i juni år 2015. Hon är med om en ny tideräkning, ty från och med denna afton gäller år 1 till framtiden, hoppet och glädjen i svensk fotboll.
Inte en enda bengaleld tändes på läktarna av de tillresta svenskarna och likväl steg glädjen likt sprakande raketer mot himlen som vägrade att mörkna. Tänk att spelarna på planen tog i hand efter frisparkar och de kramade om varandra när förlängningarna och straffsparkarna var över.
Så skriver man också historia som fotbollsspelare och representanter för en nation. Nästan alla kontinenter i världen lever i dessa fredliga krigare. Här avgör inte hudfärgen vem som skall spela.
Isaac Kiese Thelin, Joseph Baffo, Robin Quaison, Mikael Ishak, Alexander Milosevic, John Guidetti, Pa Konate, Branimir Hrgota och Arber Zeneli bildar Förenta Nationerna i miniatyr.
Varje människa existerar i ett enda exemplar och när hon är borta kan hon inte ersättas av någon annan, men en individ bär på otaliga generationer inom sig. Individualismen är egentligen en förfalskning av genetiken. Föräldrarnas rötter fullbordar Sveriges vackraste seger över rasism, fientlighet och hat gentemot medmänniskor. Guinea, Ghana, Albanien, Palestina, Syrien, Serbien, Kroatien, Italien, det forna Bosnien och Sverige tillhör samma jordglob i detta lag.
En fotboll borde ligga intill pistolen med den knutna pipan i Förenta Nationernas högkvarter i New York. Fotbollen är världens största folkrörelse och den talar alla språk och dialekter.
Lagets kvaliteter kan inte beräknas med matematik och logik. När Patrik Carlgren räddade två straffar så besegrade han alla sannolikhetskurvor. Det är möjligt att portugiserna var för sig är bättre fotbollsspelare, om man ser till teknik, snabbhet i fötterna och konsten att dribbla, men matcherna avgörs inte alla gånger med skönhet i spelet och briljanta prestationer långt från målen.
Oscar Lewicki och Simon Tibbling är kortare än medellängden för svenska poliser och yrkesmilitärer, men de når högre och springer längre och pumpar mer syrerikt blod till sina hjärtan än vad överbefälhavaren och rikspolischefen gör. Nu har de fötterna i Smygehuk och fingerblommorna vid Treriksröset.
Detta unga lag blir en förunderlig tröstnapp när svenska fotbollsspelare är ledsna och känner sig ensamma i framtiden. Den lilla flickan som rest med sina föräldrar till den historiska matchen i Prag den sista dagen i juni 2015 kommer att minnas skratt och höga röster från denna afton.
När familjen återvänt till Sverige viker mamma eller pappa flickans tröja i gult och blått och lägger den prydligt i en särskild byrålåda. Stora och oförglömliga minnen får plats i ett par barnaögon och en hel nation kan svepas i ett stycke tyg efter en seger som denna.
Den goda nationalismen har en egen flagga i glada färger. Den svarta tillhör sorgen och bristen på ljus. Denna generation av svenska fotbollsspelare har en gång för alla gjort en planritning för framtiden. Hörnflaggorna är skapade av lust och glädje, stolthet och hårt gemensamt arbete.
Denna seger för Afrika, Asien och Europa i det lilla landet Sverige betyder mer än alla politikers löften och retorik. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man skall uttala namnen Isaac Kiese Thelin, Joseph Baffo, Branimir Hrgota, Arber Zeneli och Robin Quaison.
De hämtar bokstäverna från det svenska alfabetet och de väger lika med Gustafson, Nilsson, Lindelöf, Larsson, Carlgren, Ericson, Helander, Tibbling och Augustinsson. Från och med denna afton skall de skrivas med bladguld i fotbollshistorien.