Utan expertkunskap i vare sig politik eller ekonomi ville jag ändå skriva om vad jag upplever här på plats i Glyfada, söder om Aten.

Grekland är i kris. På riktigt.

Kanske rycker man på axlarna i Sverige och skrattar: ”de latmaskarna får skylla sig själva”. Men jag kan inte skratta.

Jag har sett de köande pensionärerna som väntar på sina 120 euro, vilket är allt de får ut innan bankerna öppnar igen – när och om de öppnar.

Alla är rädda. Vad händer med kontot, med alla besparingar?

”Sentimentalt dravel” säger man hemma i Sverige, ”de där skojarna hänger ju bara på stranden och äter souvlaki”.

Allt skämtas bort istället för att kolla fakta. Varför?

Om vi avstår från att raljera över hur det blev så här, och sätter oss in i den rådande situationen; tänk er att alla svenska banker hade stängt och vi bara fick ut en liten summa om dagen?

Med risk för bankkonkurs och att pengarna på kontot skulle försvinna?

”Äh, sånt händer inte” säger vi i Sverige.

Jo. Det händer här. Nu. Och det är inte särskilt roligt.

Grekland har misskött finanserna grovt. Ytterst ansvariga är landets högsta ledningar sedan flera år.

Men samtidigt är jag frågande till den ”hjälp” som har ”erbjudits” från EU-trojkan. Nödlån på nödlån utan ljusning. ”Varsågoda, här kommer fler miljarder, fortsätt köpa BMW och Mercedes på avbetalning”. Det är ingen hjälp.

När jag tog bolån på banken hemma i Lund ville jag förhandla ner räntan. Det lät sig göras, banken ställde i gengäld krav på mig. Vi diskuterade och kom överens: lägre ränta mot ett nytt sparande.

Krav från långivaren är inget konstigt. Men det gäller att kraven inte tar död på låntagaren.

Minimipensionen i Grekland är extremt låg, de senaste kraven vill sänka den ytterligare, till typ 260 euro i månaden.

Minimilönen ska också sänkas, till under 500 euro.

Dessa krav är ett skämt och gör det omöjligt att klara en normal livssituation.

Över 60 procent av de unga saknar jobb. Folk kan inte betala sina bolån men kan heller inte sälja sina hus för ingen kan köpa. Och trojkan vill försämra ytterligare.

Ur detta tror man att Grekland ska komma på fötter. Att konsumtionen ska öka. Men jag fattar inte hur man ”sparar” igång ett land. Hur ska folk handla med 500 euro i månaden?

Den grekiska regeringen anser kraven från långivarna förnedrande för ett helt folk. I det läget är det rätt att fråga folket själva om de vill acceptera denna förnedring.

Måhända är de redan förnedrade. Men de har kvar rätten till sin fria vilja och den demokratiska rättigheten att få sätta ner foten och säga ”hit men inte längre”.

Folkomröstningens effekt återstår att se. Det premiärminister Tsipras vill ha är ett starkt nej.

Hans tanke är att han då har ett starkare förhandlingsläge i de fortsatta diskussionerna. Det är en djärv plan och ingen, Tsipras inräknad, vet hur det skulle tas emot av långivarna.

I torsdags var jag på torgmarknaden. Tjuvlyssnade på folks diskussioner. De flesta var oroliga eller avvaktande.

En äldre dam yttrade att ”Gud kommer att hjälpa oss”, att miraklet kommer.

Det lät inte särskilt övertygande. TV och radio fylls av analytiker, experter och politiker som skriker på varandra oavbrutet.

Det känns som att ett helt folk håller andan. Samtidigt går jag och andra turister runt med våra utländska bankkort, rika som troll.

Och vi är fortfarande väldigt välkomna. Grekerna ler och pratar och tar hand om sina turister som aldrig förr.

Mest känner jag mig ledsen. Det anstår inte en befolkning att tvingas böja på huvudet inför alla, stämplade som mindre värda.

Men i detta Europa där pengar är det enda maktmedlet så är vi precis där. Böj er eller dö.

Jag struntar faktiskt i varför och hur vi hamnade här. Jag bryr mig inte om vilka som har gjort fel.

Jag vill bara att det grekiska folket, som definitivt inte har gjort något fel, respekteras som människor av omvärlden oavsett skuldbördan.

Hur det går? Ingen aning. Det är mycket skrämsel från båda håll. Ett kraftfullt nej vore en tydlig markering från folket.

Men är det bra eller dåligt för fortsättningen?

Jag har inget grekiskt medborgarskap och kan inte påverka. Men jag håller andan jag också.