Foto: SVT / TT
Debattinlägg

”En majoritet står bakom frivillig dödshjälp”

Dödshjälp ·

”Om det nu vore så som Frostegård påstår, att eutanasiprogrammet i Nederländerna svämmat över alla bräddar och hamnat på ett sluttande plan – hur kan det då komma sig att Belgien antog ett likande program 2002, följt av Luxemburg 2009?”, skriver P C Jersild.

Om debattören

P C Jersild
Leg. läk, f d sakkunning i statens medicinsk-etiska råd

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Professor Johan Frostegård inleder sin replik på SVT Opinion med ett personangrepp på mig.

Jag anklagas för att argumentera enkelspårigt och lämna läkaretiken helt utan avseende.

Till mitt försvar vill jag säga att jag suttit 20 år i statens medicinsk-etiska råd. Dödshjälp var där en återkommande fråga och diskuterades ur alla tänkbara aspekter.

Vidare påstår Frostegård att dödshjälpen i Nederländerna ökat kraftigt. Den officiella statistiken visar att antalet fall av eutanasi plus läkarassisterat självmord 1989 låg runt 3 procent av samtliga dödsfall.

2001 var siffran 2,8 procent och 2005 hade siffran sjunkigt till 1,8 procent och har sedan pendlat mellan dessa värden. Med en åldrande befolkning och ett ökat antal obotliga sjukdomar borde siffrorna tvärt om ha skjutit i höjden.

På en punkt har Frostegård emellertid rätt: Det händer att folk ändrar sig, särskilt efter att ha beviljats läkarassisterat självmord. Alltså fått en pillerburk utskriven att ta till om tillståndet blir alltför jävligt.

Många upplever burken på nattygsbordet som en trygghet, en försäkring, som att ha tillgång till en fallskärm som kanske aldrig behöver utlösas. Att detta skulle vara något negativt har jag svårt att fatta.

I Sverige är handikapporganisationerna kritiska mot dödshjälp. De menar att de som en av samhällets svaga grupper skulle kunna tubbas att begära dödshjälp. Den rädslan delas inte av de funktionshindrade i Holland.

När jag besökte Nederländerna första gången 1989 på uppdrag av statens medicinsk-etiska råd, sökte jag omedelbart upp den centrala handikapporganisationen.

Där möttes jag tvärt om av en mycket positiv inställning. Den ordförande jag träffande satte genast igång att relatera det tillfälle då hennes mormor  – gammal och sjuk i cancer – fått dödshjälp. En ceremoni som min sageskvinna bevarade som ett ljust minne.

Frostegård nämner vidare att dementa fått dödshjälp. Det är en följd av att livstestamenten till skillnad från i Sverige är juridiskt giltiga i Holland.

Den som är på väg in i en demens kan – medan personen ännu är beslutskapabel – skriva ett livstestamente att få hjälp innan det förnedrande slutstadiet infinner sig. Jag önskar att jag hade samma möjlighet.

Om det nu vore så som Frostegård påstår, att eutanasiprogrammet i Nederländerna svämmat över alla bräddar och hamnat på ett sluttande plan – hur kan det då komma sig att Belgien antog ett likande program 2002, följt av Luxemburg 2009?

Plus att flera stater i USA numera tillåter läkarassisterat självmord?

Alla dessa länder är öppna demokratier där politiska partier, journalister och medborgarrörelser har alla möjligheter att bedriva kampanj mot dödshjälp. Om man så önskat.

I stället står en stor majoritet av befolkningen bakom möjligheten till frivillig dödshjälp. Vilket faktiskt också är fallet i Sverige.

Det trista med vår situation är de politiska partierna struntar i folkviljan.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.