Prostitution bör avkriminaliseras. Det beslutet fattades sent på lördag kväll av runt femhundra av människorättsorganisationen Amnestys medlemmar på plats i Dublin.

Organisationen må vara djupt splittrad i frågan, men att den nu lyfts på sådan internationell nivå är positivt. För det är dags nu.

Det är dags att äntligen tillåta kvinnor rätten till sina egna kroppar och att ge dem möjlighet att kunna utöva sitt yrke i säkerhet. För prostitution är ett yrke, och det måste vi bli bättre på att förstå och acceptera.

Sexarbete är så mycket mer komplicerat än vad de människor som önskar förbjuda det vill inse.

För att kunna föra debatten på ett konstruktivt sätt behövs två saker:

1. Att en gör skillnad på trafficking och frivilligt sexarbete – för ja, sådant finns.
2. Att definitionen av sexarbete sträcker sig längre än till gathörnet.

År 2015 existerar sexarbete på internet, i webbkameror, och i mobilen.

Amnesty väljer dock att fokusera på gatuprostitution, vilket tenderar att vara den typ av sexarbete som gemene man har flest åsikter om. Så låt oss diskutera den.

Den så kallade svenska modellen; där det är lagligt att sälja men inte köpa sex, hyllas ofta som ett föredöme av resten av världen.

Tanken är att en redan utsatt grupp inte ska straffas ytterligare genom rättsliga påföljder och att de män som köper sex ska hållas ansvariga för att ha utnyttjat en maktobalans för egen vinnings skull. Detta skulle således leda till att färre män ”tar steget” att köpa en sexuell tjänst.

Problemet är bara att det inte finns några som helst belägg för att Sveriges sexhandel har minskat sedan lagen trädde i kraft 1999.

Det som däremot har hänt, och som påvisas i studien ”The Real Impact of the Swedish Model on Sex Workers”, är att tryggheten för de personer som har gatan som sin arbetsplats har minskat avsevärt.

Då det alltså är lagligt att sälja sex men straffbart att köpa det, vittnar många sexarbetare om att deras kunder är nervösa och stressade och gärna vill komma bort från platsen så fort som möjligt för att undvika upptäckt.

Detta innebär att personerna som säljer den sexuella tjänsten inte längre har samma möjlighet att kunna göra en ordentlig avvägning vad gäller om klienten i fråga känns pålitlig eller ej.

Tjänsten säljs således ofta i bilar, gränder, eller andra dolda utrymmen som erbjuder anonymitet, vilket innebär en direkt livsfara för sexarbetaren som tillhandahåller den.

Klienterna är, på grund av det faktum att de begår ett brott, noga med att värna om sin anonymitet, vilket innebär ytterligare minskat skydd för sexarbetaren.

Hen tvingas då offra sin personliga säkerhet och sina regler till förmån för klientantalet – hen har helt krasst inte råd att tacka nej, och således inte eller någon möjlighet att förhandla med klienten om vare sig pris eller villkor, såsom skydd och personliga gränser.

När konkurrensen sedan ökar är dessa sexarbetare – som redan är de mest utsatta och har gatan som arbetsplats för att de inte har möjlighet att etablera sig via Internet – sårbara för både våld och könssjukdomar som en direkt följd.

Ovan nämnda studie, som är sammanställd av NSWP – Global Network of Sex Work Projects – visar också att sexarbetare i Norge, vars modell liknar den svenska, drar sig för att rapportera även brott av icke-sexuell karaktär såsom våld, rån och personskador, av rädsla för att bli bevakade av polis och myndigheter efteråt för att dessa helt enkelt vill kunna komma åt deras klienter – och således förstör deras levebröd.

Det är för mig tydligt att enda sättet att öka tryggheten för de miljontals kvinnor som sexarbetar är att avkriminalisera eller kanske till och med legalisera sexköp.

Bara då kan dessa personer vinna tillbaka sina rättigheter – samma rättigheter som Amnesty säger sig vilja skydda för varje människa.

Att Amnesty Sverige i ett uttalande beskriver sitt arbete som en kamp för att ”långsiktigt förbättra människors villkor och samtidigt hjälpa dem som drabbas här och nu”, men ändå röstade emot en avkriminalisering i Dublin igår, går emot organisationens grundideologi och saknar all logik.

Amnesty Sverige bör istället lyssna på de individer vars liv direkt påverkas av deras beslut och ta sitt ansvar och inflytande på allvar – något de hittills misslyckats totalt med i den här frågan.