Varför räcker det inte med en nypa salt när man skall tolka undersökningar som saknar vetenskaplig grund?

Jag har under långt tid lyft upp frågan kring vilka undersökningar man kan lita på och varför. Men upprepar några här för säkerhets skull.

Grunden i alla undersökningar är slumpen. Det låter kanske lite konstigt, men om man vill veta vad svenska folket tycker i en fråga så har man två alternativ.

Antingen frågar man alla svenskar, eller så drar man ett slumpmässigt urval som blir ett minisverige utifrån de åsikter man vill undersöka. Slumpen gör att detta minisverige stämmer överens åsiktsmässigt med hela Sverige, förutsatt att alla har en chans att bli utvald.

Det är slumpen och vem som väljer som är nyckeln. En självrekryterad undersökning fungerar annorlunda, som till exempel den undersökning som presenterades med Sverigedemokraterna som Sveriges största parti.

Där anmäler man sitt intresse för att man vill vara med och göra sin röst hörd, eller för att man vill få en belöning.

Det säger sig självt att det finns skevheter om man tar bort den helt centrala slumpen och istället bara frågar de som står på kö för att göra sin röst hörd.

Dock bemöts denna skevhet genom att man säger sig kunna korrigera för det med matematik.

Men det är här skon klämmer, en undersökning genomförs för att ta fram en sanning om en fråga. Men om man frågar en liten extrem grupp så kan man inte säkerställa att svaret stämmer överens med hela svenska folket.

Fråga om synen på svartarbete utanför skatteverkets kontor på lunchen. Eller synen på företags vinst i Danderyd.

Fåniga exempel men ni förstår att det inte går att säga att det är hela svenska folkets åsikt.

Exakt samma sak sker på nätet när man har självrekryterade paneler, och man vet inte när det blir snett.

Det finns heller inga pålitliga metoder som visat sig fungera för att kompensera på skevheter i åsikter som man inte redan känner till. Och känner man till åsikterna så är det ju ingen idé att undersöka det.

Att genomföra en undersökning påverkar inte opinionen. Däremot påverkar en publicerad undersökning på samma sätt som alla andra sanningar som publiceras i massmedia.

Men vad händer om det inte är sant?

Det åberopas ett kritiskt tänkande bland läsare och det har efterfrågats att man borde införa det som ett skolämne.

Självklart skall man inte svälja information helt okritiskt oavsett avsändaren. Men upprepa en lögn tillräckligt länge så blir det sant.

Dessa upprepningar sker just nu i rekordfart i det nya mediala klimatet. Är man inte först så haka på så fort som möjligt och jaga de annonsintäkter som går att få innan nyheten är död. Vad gör det med oss läsare?

Även om vi skulle vara mästare på kritiskt tänkande påverkas vi ändå. Nyhetsvärderingen är här och nu, de riktigt saftiga nyheterna blir virala, åsikter eller katastofer.

Alla har det gemensamt att de tenderar att bli kortlivande, ytliga och inte alls reflekterande över det bredare perspektivet.

Självklart skall nyheter fortfarande vara nyheter, men det krävs också att man tar in sammanhanget, inget sker i ett vakuum.

Till exempel anser 70 procent att grundskolan inte lär eleverna det de behöver. En stor nyhet och väldigt väntad. Men ingen publicerade andra delen, 70 procent av de med barn i grundskolan var nöjda med sitt barns utbildning.

Den delen passade inte in i bilden av skolan och det uppfattades snarare säga emot den gängse bilden. Men egentligen var det den riktiga nyheten och synen på skolan och samhället skulle bli mycket mer nyanserad.

Det viktigaste är inte läsaren som skall bli bättre på källkritik, utan det viktigaste är att massmedia som lyfter blicken och inte i flock jagar de klickvänliga nyheterna.

Den största faran för demokratin är att massmedia inte verkar förstå sin enorma påverkansmakt. Där publiceringar av metodmässigt tveksamma undersökningar med för sensationella resultat är ett tydligt tecken.

De flesta tror fortfarande på det som står i tidningen, lösningen är inte misstro utan att denna tilltro skall vara välförtjänt.